![Bild](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/walk-humbly.jpg?1596862690)
Precis som de flesta av oss, förstår han att han har inte vilka förmågor som helst; skulle jag själv denna dag sluta jobba som lärare skulle jag inte kunna söka vilka tjänster som helst - jag har en pedagogs träning och erfarenhet. Detta inser även den ohederliga förvaltaren. För att rädda så mycket som räddas kan, ber han några av de största skuldtagarna komma till honom. De har ingen anledning att tro att det inte skulle vara hans arbetsgivare som har skickat budet, så de kommer. Och nu händer något märkligt; de får stora delar av sin skuld avskrivna.
Detta måste ju ge anledning till stora festligheter i byn, och nu får den lokala makthavaren, vars förvaltare precis handlat i hans namn, gott rykte om sig: vilken generös och givmild man! Då duger det så klart inte, att makthavaren skulle skynda sig ner till byn för att förklara att allt är bedrägeri och missförstånd; inga skulder har blivit förlåtna. Det skulle bli ramaskri, och han skulle fullständigt förlora ansiktet, något som är av största vikt i den här kulturen. Alltså får makthavaren hålla god min, ta åt sig berömmet, och vad mera är, det blir svårt för honom att avskeda den ohederlige förvaltaren, som ju nu har gjort honom så populär i byn. Hur skulle det se ut? Och i vilket fall som helst har förvaltaren nu tydligt visat, att hans arbetsgivares ära och anseende är honom viktigare än mammon; han fuskade inte till sig själv något ur Herrens förråd - han fuskade för att hjälpa andra. När han första gången blev tillfrågad vad han hade gjort och ställt till med, valde han, otroligt nog, att tiga. Hans senare handlingar blir hans försvarstal. Även när han har formellt fått sparken fortsätter han att måna om sin Herres goda namn och ära, han visar att han är mer intresserad av sin Herres goda rykte och namn än hans materiella egendom.
![Bild](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/brother-in-need.jpg?1596862826)
Så - vad är det han vill säga? Han avslutar sin liknelse med att säga att ingen kan tjäna två Herrar. Våra hjärtan är så funtade, att bara en Herre åt gången äger hjärtats högsäte. Där kan inte sitta två stycken personer eller saker på samma gång, säger Jesus. Antingen tjänar vi världen, och springer och gapar efter det som världen anser är viktigt - pengar, makt, inflytande eller vad det nu är, ära och berömmelse, eller också tjänar vi Honom. Den "ohederlige" förvaltaren har tydligt visat att han tjänar i första hand sin Herre, även när han handlar med Herrens egendom på sätt som kan anses vara märkliga, gör han det för att hela tiden öka på sin arbetsgivares goda namn och anseende. Och skulle det bli så, resonerar han, att han ändå blir av med sitt jobb, så tänker han att han blir emottagen i byn med samma välvilja som en martyr, som har offrat sig för en god sak. Jag misstänker, att Jesu ursprungliga publik inte alls skulle ha gett den här lilla berättelsen rubriken "den ohederlige förvaltaren". Själv börjar jag misstänka, att den sanna huvudpersonen är egentligen den rike mannen, som nu får här sig en funderare över vad som är honom viktigast egentligen: är det hans materiella egendomar eller hans goda anseende bland hans folk? I och med att han väljer att berömma sin förvaltare för att ha "handlat klokt" misstänker jag, att han precis har vaknat upp, insett sin hårda attityd mot de fattiga byborna, och nu berömmer sin förvaltare, som så har öppnat hans ögon och fått honom att framstå i god dager hos byborna som i detta nu sjunger hans namn och firar hans goda hjärta i sina hem. Hårt pressade och bittra folkhopar kan till slut begå desperata handlingar. Sådant har kostat makthavare livet, både under och efter Jesu tid. Nu har dock "den ohederlige" förvaltaren jämställt vågen, skålarna väger återigen till hans husbondes fördel.
![Bild](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/skatt.jpg?1596862921)
Den här liknelsen kommer direkt efter berättelsen om den förlorade sonen, om herden som går efter sitt förlorade får och kvinnan som sopar sitt hus för att hitta sitt guldmynt.
Lukas är väldigt förtjust i dualism, när han skriver sitt evangelium: han använder sig ofta av parhästar när han planerar sin text: en herde har förlorat ett får, en kvinna har förlorat ett mynt. Dessa berättelser belyser samma situation ur både mannens och kvinnans synvinkel. Nästa parhäst är berättelsen om den förlorade sonen och den ohederlige förvaltaren. Eller, som den tidens publik skulle ha hört det - den otroligt givmilde fadern och den snikne rike mannen. I den förlorade sonen har vi en far som beter sig helt mot sin tids hederskultur: hans son har förolämpat honom inför hela byn genom att be om sitt arv i förväg ("far, jag önskar att du vore död, kan du inte snälla gå och dö någon gång så att jag äntligen kan få det som är mitt?") men fadern svarar inte alls på denna oerhörda förolämpning genom att göra honom arvslös och sedan köra honom på porten, utan låter pojken istället själv upptäcka vad som fungerar i livet. Learning by doing. Ungefär som vår Gud. "Utan mig kan ni inget göra", säger Jesus i Johannes 15, och detta är en läxa som var och en måste lära på egen hand.
I berättelsen om den snikne rike mannen, som tydligen bevakar sina ägodelar för svartsjukt (kom ihåg att i Mose lag står det att man inte skall gå efter de sista druvorna som möjligen finns kvar efter plockandet, och inte heller efterskörda sina fält, utan lämna något till änkan och den faderslösa också) har vi en modig förvaltare, som likt profeterna vågar i handling visa för sin Herre vad det egentliga problemet nere i byn är. Det som efterskänks är olja och vete, nödvändigheter för att livet skall alls hålla ihop. är det kanske hungersnöd som råder, utan att den lokala makten lyfter att finger för att underlätta för sitt folk?
Ni vill framstå som rättfärdiga inför människorna, men Gud känner era hjärtan. Det som människor sätter högt är skändligt i Guds ögon. (Luk 16:15)
Rättfärdig inför människorna? Rättfärdig? Jag har fått lära mig att detta är en domstolsterm, som helt enkelt innebär, att den som blir friad i domstolen går ifrån rättssalen som "rättfärdig". Är det inte så att den rike mannen, som inte kan med att säga att han inte alls hade önskat underlätta sina undersåtars plågor, att efterskänkandet av skulderna var hans förvaltares påhitt, också önskar stå rättfärdig inför människorna? Men vem är det egentligen vi skall stå rättfärdiga inför? Hjälp, Jesus, dina liknelser har så många djup att en enkel bloggare drunknar här!
"Ni vill att människorna skall tänka väl om er, men Gud känner era hjärtan." Är det inte så att den rike mannen är mer mån om vad han har för anseende i byn, än vad Gud själv tänker om hans attityd gentemot sin egendom? Är det inte så att det är inför människorna som han önskar stå rättfärdig? Var någonstans i berättelsen drar han säckväv över sig och ångrar sig bittert inför Gud på grund av sin hårda attityd och lovar metanoia, omvändelse bot och bättring? Det gör han inte. Med gnisslande tänder går han med på att förlåta skulder som han själv inte hade en tanke på att förlåta, för att inte förlora ansiktet, för att framstå som rättfärdig inför byborna. Men Gud känner hans hjärta.
Jämför med den likasåväl rika fadern, i berättelsen om den förlorade sonen, som gång efter gång går med på att förlora ansiktet inför hela byn, allt för att rädda sin son. Även här känner Gud hans hjärta.
Och till alla mina kattälskande kolleger, ett litet PS: lejon av Juda. Som vi alla mycket väl vet, önskar samtliga kattdjur alltid sitta i den bästa fåtöljen. Det är bara ett ge med sig. DS.
Källor: "Jesus through middle eastern eyes" Kenneth E Bailey