![Picture](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/voimael-in.jpg?1685975619)
Jag har alldeles nyligen varit i Finland, och hade möjligheten att besöka en bokhandel där. Jag köpte med mig en bok som handlar om urfinnarnas relation till djuren; hur de har kommunicerat med och kring djuren, kanske till och med betraktat en del av djuren som kraftdjur?
Kraftdjur. Tanken ter sig frånstötande för en kristen kvinna; du skall icke hava några andra gudar, och att tillbe djurstatyer och faktiska djur, det har min Gud en väldigt tydlig åsikt om. Men kan det ändå finnas något korn av sanning i dessa mytiska berättelser, någon aspekt av Gudskommunikation som finnarna har haft rätt i, men tyvärr missförstått, såsom människorna i alla tider har gjort, med resultatet att människan böjer sig för att dyrka det skapade istället för skaparen?
I den här bloggtexten tänker jag kika närmare på djuren i bibeln, och framför allt när människor liknas vid, eller ombeds iklä sig något djurs karakteristiska drag.
Kraftdjur. Tanken ter sig frånstötande för en kristen kvinna; du skall icke hava några andra gudar, och att tillbe djurstatyer och faktiska djur, det har min Gud en väldigt tydlig åsikt om. Men kan det ändå finnas något korn av sanning i dessa mytiska berättelser, någon aspekt av Gudskommunikation som finnarna har haft rätt i, men tyvärr missförstått, såsom människorna i alla tider har gjort, med resultatet att människan böjer sig för att dyrka det skapade istället för skaparen?
I den här bloggtexten tänker jag kika närmare på djuren i bibeln, och framför allt när människor liknas vid, eller ombeds iklä sig något djurs karakteristiska drag.
![Picture](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/muna.jpg?1685975751)
I begynnelsen skapade Gud. Hans ande svävade över kaosvattnen, men fann ingenstans där hon skulle kunnat vila, inget, som skulle kunnat tjäna som ett tempel där hon kunde bo. De ständigt föränderliga vattnen med sina bottenlösa djup och med sitt kaotiska väsen erbjöd inget som Guds Ruach skulle kunnat bosätta sig i. Även den finska skapelsemyten börjar i oroliga vatten:
”Länge, länge sedan, alldeles i tidernas början, fanns ingenting annat i världen än havet. Den böljade och kastade sina vågor än hit och än dit. Än mullrade den sig till storm, än lugnade sig till stilla vatten vid bättre väder. Det fanns ingenting, förutom detta hav.
En dag uppenbarade sig en fågel över havet. Den hade en dykarfågels näbb och simfötter, och därför kallades den för en vigg. Viggen flög över urhavet och letade efter en lämplig plats. Den önskade bygga sig ett näste.”
Vare sig Guds Ruach – som senare beskrivs ta en duvas skepnad, eller viggen, hittar någon boplats i dessa ur-kaosvatten. Haven måste separeras från land. Till det kaotiska krävs gränser och ordning. Det är när en första, primitiv ordning har blivit tilldelad skapelsen – hav där, land, här, som berättelsen kan gå vidare. Scenen är färdigbyggd, nu till skådespelarna…
”Länge, länge sedan, alldeles i tidernas början, fanns ingenting annat i världen än havet. Den böljade och kastade sina vågor än hit och än dit. Än mullrade den sig till storm, än lugnade sig till stilla vatten vid bättre väder. Det fanns ingenting, förutom detta hav.
En dag uppenbarade sig en fågel över havet. Den hade en dykarfågels näbb och simfötter, och därför kallades den för en vigg. Viggen flög över urhavet och letade efter en lämplig plats. Den önskade bygga sig ett näste.”
Vare sig Guds Ruach – som senare beskrivs ta en duvas skepnad, eller viggen, hittar någon boplats i dessa ur-kaosvatten. Haven måste separeras från land. Till det kaotiska krävs gränser och ordning. Det är när en första, primitiv ordning har blivit tilldelad skapelsen – hav där, land, här, som berättelsen kan gå vidare. Scenen är färdigbyggd, nu till skådespelarna…
![Picture](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/noa-duva-1.jpg?1685975965)
Havet får sina invånare först. Det myllrar av liv och dynamisk rörelse i haven, och strax efter det även i luften och på landet. Människans första uppgift blir att namnge djuren. Senare, mycket senare, finns bland annat ett folkslag, finnarna, som har ett eget språk – isspråket – när de skall jaga säl. Vare sig vapnen, eller sälen får omnämnas med deras riktiga namn, eller också hör sälen, och rullar in i havet. Försvinner tillbaka till det namnlösa kaoset, och är borta.
Namn är viktiga. De får inte användas hur som helst. Guds eget namn får ett eget budord, och nog är det så att en del andra levande namn får också respekteras, eller också blir konsekvenserna oanade; alltså får det heta gråtass, gråben, eller helt enkelt Den Gråe. Kalla inte på han, eller också kommer han.
Efter skapelsen omnämns djuren i plural nästa gång vid berättelsen om Noas Ark. Världen hotas av kaosvattnen igen. Världshaven stiger snabbt och slukar med sig hela kontinenter, som idag inte finns längre. Kvar finns urminnen om katastrofen, hos alla folkslag. ”Den gamla världen hade blivit smutsig och skräpig. Gudarna bestämde sig för att göra rent med stora vatten. Enbart ett sista människopar lyckades rädda sig undan på en hög kulle…” (Malaysia)
Läsaren får höra talas om många olika djurslag, men faktiska djur, som nämns vid namn, är först korpen, sedan duvan. Tre gånger får duvan uppdraget att flyga iväg från Arken. De två första gångerna återvänder den. Första gången med en tom näbb, andra gången med en olivkvist, och tredje gången kommer den inte längre tillbaka. Noa stannar i arken tills Gud talar om för honom att han skall lämna den. Det är alltså inte avgörande att djuret gjorde det ena eller det andra, det som får Noa att handla, är Guds röst. Dock är ju ändå duvan viktig; Gud talar till Noa genom duvans handlingar. Till skillnad från hedna kulturerna, bugar sig dock inte Noa inför något djur, Noa tillber inte djuren som mindre gudar. För honom finns bara en Gud.
Namn är viktiga. De får inte användas hur som helst. Guds eget namn får ett eget budord, och nog är det så att en del andra levande namn får också respekteras, eller också blir konsekvenserna oanade; alltså får det heta gråtass, gråben, eller helt enkelt Den Gråe. Kalla inte på han, eller också kommer han.
Efter skapelsen omnämns djuren i plural nästa gång vid berättelsen om Noas Ark. Världen hotas av kaosvattnen igen. Världshaven stiger snabbt och slukar med sig hela kontinenter, som idag inte finns längre. Kvar finns urminnen om katastrofen, hos alla folkslag. ”Den gamla världen hade blivit smutsig och skräpig. Gudarna bestämde sig för att göra rent med stora vatten. Enbart ett sista människopar lyckades rädda sig undan på en hög kulle…” (Malaysia)
Läsaren får höra talas om många olika djurslag, men faktiska djur, som nämns vid namn, är först korpen, sedan duvan. Tre gånger får duvan uppdraget att flyga iväg från Arken. De två första gångerna återvänder den. Första gången med en tom näbb, andra gången med en olivkvist, och tredje gången kommer den inte längre tillbaka. Noa stannar i arken tills Gud talar om för honom att han skall lämna den. Det är alltså inte avgörande att djuret gjorde det ena eller det andra, det som får Noa att handla, är Guds röst. Dock är ju ändå duvan viktig; Gud talar till Noa genom duvans handlingar. Till skillnad från hedna kulturerna, bugar sig dock inte Noa inför något djur, Noa tillber inte djuren som mindre gudar. För honom finns bara en Gud.
![Picture](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/god-dialogue.jpg?1685976237)
Denna enda Gud önskar relation. Hela bibeln är en berättelse om den stora separationen, hur två olika dimensioner slets isär, separerades, som landet från havet, och hur det har gungat runt oss och i oss, sedan dess. Gud lovar dock bröllop; både mellan de båda dimensionerna, men också mellan sig själv och sin bortlupna mänsklighet.
I den Höga Visan liknas både den förälskade Konungen och den unga mön vid olika bilder som innehåller tankar om kraftdjur; den unga förälskade kvinnan jämför sin älskade med en gasell, med en ung hjort; hans förmåga att springa över nejderna liknas vid gasellens, vid den unga hjortens.
Hon liknas vid en duva; hennes blick och hennes ansikte, hon gömmer sig i klippväggen och han ber henne att vända sitt ansikte mot honom. Hon liknas vid något som kan flyga, hennes element är luft:
”Stig nordanvinden, kom södervinden! Blås runt min trädgård, sprid doften av balsam, då kommer min älskade till sin trädgård för att njuta av dess frukter.”
Han, å andra sidan, liknas vid något som kan springa, löpa fort längs de kryddoftande bergen. Hans element är mark och doftande jord:
Tills vinden vaknar
och skuggorna flyr,
ströva omkring, min vän,
som en gasell, som en ung hjort
på de kryddoftande bergen.
I den Höga Visan liknas både den förälskade Konungen och den unga mön vid olika bilder som innehåller tankar om kraftdjur; den unga förälskade kvinnan jämför sin älskade med en gasell, med en ung hjort; hans förmåga att springa över nejderna liknas vid gasellens, vid den unga hjortens.
Hon liknas vid en duva; hennes blick och hennes ansikte, hon gömmer sig i klippväggen och han ber henne att vända sitt ansikte mot honom. Hon liknas vid något som kan flyga, hennes element är luft:
”Stig nordanvinden, kom södervinden! Blås runt min trädgård, sprid doften av balsam, då kommer min älskade till sin trädgård för att njuta av dess frukter.”
Han, å andra sidan, liknas vid något som kan springa, löpa fort längs de kryddoftande bergen. Hans element är mark och doftande jord:
Tills vinden vaknar
och skuggorna flyr,
ströva omkring, min vän,
som en gasell, som en ung hjort
på de kryddoftande bergen.
![Picture](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/king-stag.jpg?1685976361)
Rakt igenom hela bibeln liknas vår Kung vid flertalet olika djur och deras egenskaper; än talar vi om ett lamm, som villigt och tyst går till sin avrättning. Härnäst vid ett lejon:
Juda, du unga lejon,
Du, min son, som precis stigit upp från ditt byte,
Han har kurat ihop sig, lagt sig till vila
Som ett lejon, som en kronhjort.
Vem skulle väl våga störa honom? (1 Mos 49:9)
Den finska texten liknar Juda vid både ett ungt lejon, men även vid kronhjorten, the king stag, båda djur som omnämns som skogarnas konung. Dock i finskan har ”jalopeura” – ett gammalt ord för kronhjort - ofta fått stå som ett synonym till just lejon; i finsk natur finns inga lejon, och några fotografier fanns inte tillgängliga, när bibeln först skulle översättas till finska. Alltså är det begripligt, att Agricola ville ge läsaren en bild av ett djur som inger respekt, som ses som en konung, och som är både vilt och farligt.
I engelskan finns massvis med traditioner kring Konungahjorten, som ger sitt liv för flocken, när våren kommer. Höga Visan liknar vår Konung vid en hjort. Självfallet inte vid något hon-djur. Det är hannen, som beskrivs.
I psaltarpsalm 110 förstärks bilden ytterligare:
”På heliga berg har jag fött dig, du föddes som morgondagg ur morgonrodnadens famn.”
Och: ”Konungen stannar upp för att dricka från bäcken, segerrikt lyfter han sitt huvud.”
Bilden av en kronhjort står fullständig.
Ett milt lamm. Ett vilt lejon, vid sitt byte. En stolt kronhjort, som stannar upp för att dricka ur bäcken, och som sedan lyfter upp sitt segerrika huvud.
Juda, du unga lejon,
Du, min son, som precis stigit upp från ditt byte,
Han har kurat ihop sig, lagt sig till vila
Som ett lejon, som en kronhjort.
Vem skulle väl våga störa honom? (1 Mos 49:9)
Den finska texten liknar Juda vid både ett ungt lejon, men även vid kronhjorten, the king stag, båda djur som omnämns som skogarnas konung. Dock i finskan har ”jalopeura” – ett gammalt ord för kronhjort - ofta fått stå som ett synonym till just lejon; i finsk natur finns inga lejon, och några fotografier fanns inte tillgängliga, när bibeln först skulle översättas till finska. Alltså är det begripligt, att Agricola ville ge läsaren en bild av ett djur som inger respekt, som ses som en konung, och som är både vilt och farligt.
I engelskan finns massvis med traditioner kring Konungahjorten, som ger sitt liv för flocken, när våren kommer. Höga Visan liknar vår Konung vid en hjort. Självfallet inte vid något hon-djur. Det är hannen, som beskrivs.
I psaltarpsalm 110 förstärks bilden ytterligare:
”På heliga berg har jag fött dig, du föddes som morgondagg ur morgonrodnadens famn.”
Och: ”Konungen stannar upp för att dricka från bäcken, segerrikt lyfter han sitt huvud.”
Bilden av en kronhjort står fullständig.
Ett milt lamm. Ett vilt lejon, vid sitt byte. En stolt kronhjort, som stannar upp för att dricka ur bäcken, och som sedan lyfter upp sitt segerrika huvud.
![Picture](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/holy-spirit1.jpg?1685976921)
Traditionellt står duvan som den Heliga Andes uppenbarelseform i den synliga världen:
”och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad” (Luk 3:22)
Men den Höga Visan beskriver den unga mön, Konungens älskade, som en duva. Så är det också sagt att vi, de kristna i världen, är Guds Heliga tempel, som bebos av hans heliga ande:
Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er (1 Kor 6:19)
Jesus säger att den kloka lärjungen bygger sitt hus på en klippa. På stadig grund. I Höga Visan lockar Konungen sin unga älskade att visa sitt ansikte, hon gömmer sig i klippväggen som en duva…
Vårt hus, vårt tempel är alltså kroppen. Vi skall bygga på säker, fast mark, på en berggrund som håller, dvs Jesu undervisning. På det skall våra kroppar stadigt stå. Och våra kroppar bebos av den Heliga Ande som tar en duvas skepnad. Inte längre en fredlös vandrare, som inte finner någonstans att vila, över oroliga kaosvatten. Nu har Anden hittat sin boningshus.
Vidare liknas vi, fästmön, vid en stadig brunn, som innehåller levande vatten:
”Du är trädgårdens källa,
Brunnen, för levande vatten” (Höga Visan)
Hon är brunnen, han är det levandet vattnet.
Den Samariska kvinnan, som hämtar vatten vid brunnen, blir erbjuden levande vatten:
but whoever drinks of the water that I will give him shall never thirst; but the water that I will give him will become in him a well of water springing up to eternal life.” (Joh 4:14)
Jesus börjar sin konversation med den Samariska kvinnan genom att be henne om vatten. Här har vi en han och en hon. Likt konungen i psalm 110 törstar han. Brudgummen i Höga Visan önskar att hans älskade skall kunna släcka hans törst. Har hon levande vatten? Är hon en brunn, som innehåller levande vatten? Är vi, Konungens Älskade, svala tempel med skuggiga gårdar där han kan ströva omkring i kvällsbrisen, dricka sig otörstig ur en brunn med levande vatten?
Den kristna brudens ”kraftdjur” är en duva. Men eftersom vi delar hans tankar, (1 Kor 2:16) eller, som den finska översättningen uttrycker det: ”vi har Kristi sinne” blir vi då och då ombedda att iklä oss även lammet, lejonet, eller kronhjortens skuggor. Jag tänker då att detta, att ta på oss Kristi sinne, speglar så klart det feminina hos dess djur, då vi är bruden: tackan, som föder små lamm för herden att varligt bära i famnen, (Jes 40:11) lejoninnan, som orädd jagar i natten; (Ords 28:1) och hinden, med de snabba fötterna (2 Sam 22:34)
Och I Ordspråken, kapitel fem, får vi höra:
Må din källa vara välsignad.
Gläds åt din ungdoms hustru,
den älskliga hinden, den vackra gasellen.
Må hennes bröst alltid vara din lust,
hennes kärlek alltid berusa dig.
Ett perfekt eko till Höga Visans rop. Här liknas den unga hustrun vid en välsignad källa, en älsklig hind, en vacker gasell. Hennes kärlek berusar.
Samtidigt ropar brudgummen, Konungen, till sin älskade att hon skall komma ner från bergen, som den lejoninna hon är:
Kom, min utvalde, kom från bergen,
Kom till mig från Libanon!
Lämna Amanas toppar,
Lämna Senirs och Hermons berg
Där lejonen gömmer sig, där leoparderna bor.
(Höga visan 4:8)
Vi får ikläda oss lejoninnans självsäkra gång och blick, hindens snabbhet, tackans moderlighet och duvans oskuldsfulla skönhet. Vilken kombination av kraftdjur!
”och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad” (Luk 3:22)
Men den Höga Visan beskriver den unga mön, Konungens älskade, som en duva. Så är det också sagt att vi, de kristna i världen, är Guds Heliga tempel, som bebos av hans heliga ande:
Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er (1 Kor 6:19)
Jesus säger att den kloka lärjungen bygger sitt hus på en klippa. På stadig grund. I Höga Visan lockar Konungen sin unga älskade att visa sitt ansikte, hon gömmer sig i klippväggen som en duva…
Vårt hus, vårt tempel är alltså kroppen. Vi skall bygga på säker, fast mark, på en berggrund som håller, dvs Jesu undervisning. På det skall våra kroppar stadigt stå. Och våra kroppar bebos av den Heliga Ande som tar en duvas skepnad. Inte längre en fredlös vandrare, som inte finner någonstans att vila, över oroliga kaosvatten. Nu har Anden hittat sin boningshus.
Vidare liknas vi, fästmön, vid en stadig brunn, som innehåller levande vatten:
”Du är trädgårdens källa,
Brunnen, för levande vatten” (Höga Visan)
Hon är brunnen, han är det levandet vattnet.
Den Samariska kvinnan, som hämtar vatten vid brunnen, blir erbjuden levande vatten:
but whoever drinks of the water that I will give him shall never thirst; but the water that I will give him will become in him a well of water springing up to eternal life.” (Joh 4:14)
Jesus börjar sin konversation med den Samariska kvinnan genom att be henne om vatten. Här har vi en han och en hon. Likt konungen i psalm 110 törstar han. Brudgummen i Höga Visan önskar att hans älskade skall kunna släcka hans törst. Har hon levande vatten? Är hon en brunn, som innehåller levande vatten? Är vi, Konungens Älskade, svala tempel med skuggiga gårdar där han kan ströva omkring i kvällsbrisen, dricka sig otörstig ur en brunn med levande vatten?
Den kristna brudens ”kraftdjur” är en duva. Men eftersom vi delar hans tankar, (1 Kor 2:16) eller, som den finska översättningen uttrycker det: ”vi har Kristi sinne” blir vi då och då ombedda att iklä oss även lammet, lejonet, eller kronhjortens skuggor. Jag tänker då att detta, att ta på oss Kristi sinne, speglar så klart det feminina hos dess djur, då vi är bruden: tackan, som föder små lamm för herden att varligt bära i famnen, (Jes 40:11) lejoninnan, som orädd jagar i natten; (Ords 28:1) och hinden, med de snabba fötterna (2 Sam 22:34)
Och I Ordspråken, kapitel fem, får vi höra:
Må din källa vara välsignad.
Gläds åt din ungdoms hustru,
den älskliga hinden, den vackra gasellen.
Må hennes bröst alltid vara din lust,
hennes kärlek alltid berusa dig.
Ett perfekt eko till Höga Visans rop. Här liknas den unga hustrun vid en välsignad källa, en älsklig hind, en vacker gasell. Hennes kärlek berusar.
Samtidigt ropar brudgummen, Konungen, till sin älskade att hon skall komma ner från bergen, som den lejoninna hon är:
Kom, min utvalde, kom från bergen,
Kom till mig från Libanon!
Lämna Amanas toppar,
Lämna Senirs och Hermons berg
Där lejonen gömmer sig, där leoparderna bor.
(Höga visan 4:8)
Vi får ikläda oss lejoninnans självsäkra gång och blick, hindens snabbhet, tackans moderlighet och duvans oskuldsfulla skönhet. Vilken kombination av kraftdjur!
![Picture](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/roaring-devil.jpg?1685976683)
Mitt i detta majestätiska, poetiska, skall vi minnas att även djävulen liknas vid ett rytande lejon, som letar efter någon som han kan sluka. Lejon ryter allra mest på natten, har jag fått lära mig. Ett jagande lejon ryter dock inte. När ett lejon ryter, vill den antingen kommunicera till andra lejon var han är, eller också skrämma iväg dem. Gamla hannar, som har förlorat sina tänder, kan däremot ryta mot bytesdjuren, för att skrämma iväg dem mot de flockmedlemmar som faktiskt jagar dem. Detta får vår djävul att låta som ett gammalt, numera tandlöst djur, som har redan blivit besegrat, och som inte kan göra särskilt mycket om vi gör motstånd:
Stå emot djävulen, och han skall fly för er. (Jakob 4:7)
Vi skall alltså inte fly från djävulen, när han ryter. Hans rytande är numera taktik, för att skrämma iväg oss mot det som faktiskt kan skada oss. Står vi kvar, utan att bli skrämda av hans rytande, är det han som flyr.
En annan tanke som slog mig är, att människor inte är lejonens naturliga bytesdjur. Normalt sätt jagar inte lejon människor. De två människoätande lejonen i Tsavo ägnade sig åt ett högst onaturligt beteende. För att nu nämna ett exempel. På samma sätt kan man väl säga, att de fallna änglarna, med Satan i spetsen, ägnar sig åt ett onaturligt beteende: änglarnas naturliga beteende är att lyda Gud och vara hans budbärare. Satan och hans anhang ägnar sig åt ett onaturligt beteende, precis som det människoätande lejonet. Vilket absolut betyder att Satan är farlig, men vi har en försvarare, som han måste fly ifrån. Det är alltså inte oss som han flyr ifrån. Det är när vi kallar på det starkaste lejonet i flocken, som han måste fly. Vår Alfa må låna sina karakteristiska drag till oss, som vi kan spegla mot vår omvärld, men vi ska inte göra misstaget att tro att det på något vis skulle vara vår egen förträfflighet som jagar bort det nomadiska, människoätande rovdjuret - Satan.
Stå emot djävulen, och han skall fly för er. (Jakob 4:7)
Vi skall alltså inte fly från djävulen, när han ryter. Hans rytande är numera taktik, för att skrämma iväg oss mot det som faktiskt kan skada oss. Står vi kvar, utan att bli skrämda av hans rytande, är det han som flyr.
En annan tanke som slog mig är, att människor inte är lejonens naturliga bytesdjur. Normalt sätt jagar inte lejon människor. De två människoätande lejonen i Tsavo ägnade sig åt ett högst onaturligt beteende. För att nu nämna ett exempel. På samma sätt kan man väl säga, att de fallna änglarna, med Satan i spetsen, ägnar sig åt ett onaturligt beteende: änglarnas naturliga beteende är att lyda Gud och vara hans budbärare. Satan och hans anhang ägnar sig åt ett onaturligt beteende, precis som det människoätande lejonet. Vilket absolut betyder att Satan är farlig, men vi har en försvarare, som han måste fly ifrån. Det är alltså inte oss som han flyr ifrån. Det är när vi kallar på det starkaste lejonet i flocken, som han måste fly. Vår Alfa må låna sina karakteristiska drag till oss, som vi kan spegla mot vår omvärld, men vi ska inte göra misstaget att tro att det på något vis skulle vara vår egen förträfflighet som jagar bort det nomadiska, människoätande rovdjuret - Satan.
![Picture](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/deer.jpg?1685977245)
Vi är det jagade bytesdjuret, och det gäller att välja rätt kraftdjur, efter tillfälle. Jesus själv säger att vi skall vara listiga som ormar och oskuldsfulla som duvor. Varför då inte orädda och fokuserade som jagande lejonhonor i natten, snabba och uppmärksamma som hindar i skogen, eller lugna och tålmodiga som födande tackor?
Jag tror att vi kan lära oss mycket av våra respektive ursprungskulturers myter om exempelvis kraftdjur. Gud uppenbarar sig på en myriad olika vis, ibland i åskans dån, ibland i vindens viskning, och kanske, ibland, genom ett av hans majestätiska djur, som tyst glider fram ur morgondimmorna, eller kvällsskuggorna, när vi minst anar det. Jag tror inte vi skall kasta bort de gamlas kunskap och vetande. De begick så klart sina misstag – och ett av dem var, att tillbe det skapade som gudar. Dit ska vi inte längre gå. Dock. Respektera din mor och din far, viskar Guden.
En räv är en räv, namngiven av människan. På samma sätt kommer vi en dag få nya namn, hemliga namn, på en vit sten, som är enbart till för oss.
Jesu namn för oss är ”vänner”. Det är inte så illa, att vara vän med en Gud. Hans skapelse är mytisk, magisk och den viskar och lockar, vill oss in i äventyret. In i Höga Visans förälskelse.
Som ett äppelträd i skogen
är min vän bland de unga männen.
Jag njuter av att sitta i dess skugga,
dess frukt är söt för min gom.
Han för mig till vinhuset
under sin kärleks fana.
Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut!
Vintern är över,
regntiden är förbi.
Marken täcks av blommor,
sångens tid är inne,
turturduvan hörs i vårt land.
Fikonträdet får kart,
vinstocken går i doftande blom.
Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut!
Ut, till Honom. Ut, i naturen. Ut, för att möta hans majestätiska skapelse och skönheten hos de varelser som han har skapat. Ut, för att lära av våra urmödrar och fäder. Ut, för att tala isspråk, och för att språka med lejon på lejons vis.
Jag tror att vi kan lära oss mycket av våra respektive ursprungskulturers myter om exempelvis kraftdjur. Gud uppenbarar sig på en myriad olika vis, ibland i åskans dån, ibland i vindens viskning, och kanske, ibland, genom ett av hans majestätiska djur, som tyst glider fram ur morgondimmorna, eller kvällsskuggorna, när vi minst anar det. Jag tror inte vi skall kasta bort de gamlas kunskap och vetande. De begick så klart sina misstag – och ett av dem var, att tillbe det skapade som gudar. Dit ska vi inte längre gå. Dock. Respektera din mor och din far, viskar Guden.
En räv är en räv, namngiven av människan. På samma sätt kommer vi en dag få nya namn, hemliga namn, på en vit sten, som är enbart till för oss.
Jesu namn för oss är ”vänner”. Det är inte så illa, att vara vän med en Gud. Hans skapelse är mytisk, magisk och den viskar och lockar, vill oss in i äventyret. In i Höga Visans förälskelse.
Som ett äppelträd i skogen
är min vän bland de unga männen.
Jag njuter av att sitta i dess skugga,
dess frukt är söt för min gom.
Han för mig till vinhuset
under sin kärleks fana.
Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut!
Vintern är över,
regntiden är förbi.
Marken täcks av blommor,
sångens tid är inne,
turturduvan hörs i vårt land.
Fikonträdet får kart,
vinstocken går i doftande blom.
Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut!
Ut, till Honom. Ut, i naturen. Ut, för att möta hans majestätiska skapelse och skönheten hos de varelser som han har skapat. Ut, för att lära av våra urmödrar och fäder. Ut, för att tala isspråk, och för att språka med lejon på lejons vis.