![Picture](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/willard-psalm23.png?1698581766)
Ibland, när jag läser en bra bok, tycker jag att det kan vara en poäng att göra en slags summering både för mig själv (vad har jag tagit till mig nu då?) och också som ett boktips för dig som läser min blogg.
Boken heter: ”life without lack – living in the fullness of psalm 23” av Dallas Willard.
För er som inte vet, psalm 23 är den stora herde-psalmen i bibeln: ”Herren är min herde, mig skall inget fattas”. Här kommer den, i sin helhet:
Boken heter: ”life without lack – living in the fullness of psalm 23” av Dallas Willard.
För er som inte vet, psalm 23 är den stora herde-psalmen i bibeln: ”Herren är min herde, mig skall inget fattas”. Här kommer den, i sin helhet:
Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever. (Ps 23)
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever. (Ps 23)
![Picture](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/god-is-fire.jpg?1698581840)
”The experience of a life without lack depends first and foremost upon the presence of God in our lives, because the source of this life is God himself.” (“Life without lack”, s.1)
Det här är ju så klart rätt så grundläggande för en troende människa; Gud är livgivaren, och vill jag uppleva ett liv där jag inte saknar något, oavsett hur mycket jag har eller inte har, då måste jag leva mitt liv i harmoni och dialog med den som har gett mig allt.
Vad är nu denna Gud, enligt Willard, förutom en person med en personlighet?
”Gud är energi”, skriver han. ”Våra sinnen består av energi.” Denna energi kommer till oss genom våra tankar och våra känslor, och det är genom dessa som vi begår detta liv som vi lever. Att Gud är energi framkommer från flera bibelställen där Gud uppenbarar sig själv i eld. ”Fire is energy released through a combustion of matter. It is a primary manifestation of God, who exists as unbounded, unfounded, everlasting energy, needing nothing to support him.” (L w L, s. 12)
I Kristendomen talar man om en Gud med tre olika ansikten eller manifestationsformer; Fadern, Sonen och den Heliga Ande. Jag skrev för ett antal år sedan en bloggtext om grundelementen, och hur jag tyckte mig se hur dessa används som symboler för tre-enigheten, och jämförde jord- och eld-elementen med Sonen; hans dualistiska natur - fullt ut människa (– Adam, skapad av jord) och fullt ut Gud ger honom två olika grundelement, och jag tycker jag hör liknande tankegångar hos Willard, här. Guds manifestationsform i det fysiska är först och främst sonen, världens ljus, som har kommit för att bringa en eld till jorden och salta oss alla med den elden. Vi måste vilja relation med denna Gud som är en person, men inte bara med honom, utan hans livgivande skaparkraft i oss:
”When we make contact with God a flow of energy comes to us”. (L w L, s. 14) Vi är inte Gud. Vi har inte hans fullständiga skaparkraft. Men vi är skapade till hans avbild och detta gör oss också till skapare, i våra egna liv och andras.
Så for att summera; vi har fått våra sinnen från Gud, vi är skapade till hans avbild och dessa sinnen består av energi, precis som Gud själv är energi. (Jag Är; Gud, handling, Gud förändring, Gud, blivande.)
Det här är ju så klart rätt så grundläggande för en troende människa; Gud är livgivaren, och vill jag uppleva ett liv där jag inte saknar något, oavsett hur mycket jag har eller inte har, då måste jag leva mitt liv i harmoni och dialog med den som har gett mig allt.
Vad är nu denna Gud, enligt Willard, förutom en person med en personlighet?
”Gud är energi”, skriver han. ”Våra sinnen består av energi.” Denna energi kommer till oss genom våra tankar och våra känslor, och det är genom dessa som vi begår detta liv som vi lever. Att Gud är energi framkommer från flera bibelställen där Gud uppenbarar sig själv i eld. ”Fire is energy released through a combustion of matter. It is a primary manifestation of God, who exists as unbounded, unfounded, everlasting energy, needing nothing to support him.” (L w L, s. 12)
I Kristendomen talar man om en Gud med tre olika ansikten eller manifestationsformer; Fadern, Sonen och den Heliga Ande. Jag skrev för ett antal år sedan en bloggtext om grundelementen, och hur jag tyckte mig se hur dessa används som symboler för tre-enigheten, och jämförde jord- och eld-elementen med Sonen; hans dualistiska natur - fullt ut människa (– Adam, skapad av jord) och fullt ut Gud ger honom två olika grundelement, och jag tycker jag hör liknande tankegångar hos Willard, här. Guds manifestationsform i det fysiska är först och främst sonen, världens ljus, som har kommit för att bringa en eld till jorden och salta oss alla med den elden. Vi måste vilja relation med denna Gud som är en person, men inte bara med honom, utan hans livgivande skaparkraft i oss:
”When we make contact with God a flow of energy comes to us”. (L w L, s. 14) Vi är inte Gud. Vi har inte hans fullständiga skaparkraft. Men vi är skapade till hans avbild och detta gör oss också till skapare, i våra egna liv och andras.
Så for att summera; vi har fått våra sinnen från Gud, vi är skapade till hans avbild och dessa sinnen består av energi, precis som Gud själv är energi. (Jag Är; Gud, handling, Gud förändring, Gud, blivande.)
![Picture](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/the-mind1.jpg?1698581948)
Vart nu än våra sinnen vandrar, resten av våra liv följer med. ”When your mind loses its integrity – through disease, damage, or sin – your actions follow, becoming chaotic and disconnected.” / “Your mind loses contact with the right things, and your body follows.” (L w L s. 25)
Bibeln varnar för avgudadyrkan av en mycket god anledning; den som faller ner på marken och tillber sin position på jobbet, sin influens, framgång, rikedom, familj eller vad det nu må vara, dömer sig själv till ett liv i ständig avsaknad av. Hungrig vill ha mer. Den personen kommer aldrig någonsin kunna säga ”Herren är min Herde, mig skall inget fattas”. I själva verket säger personen för sig själv ”Titeln är min Herde”, eller ”Lönen är min Herde”, eller ”Framgången är min Herde” och med den typen av Herdar är man dömd till att ständigt sakna, ständigt bäva för en framtid i avsaknad av den materialistiska Herden som man tillber. Just nu följer jag med stor oro utvecklingen hos våra tonårstjejer och unga kvinnor, som lärs med en hjärnhand att mer och mer säga ”Ungdomen och Utseendet är min Herde, mig skall ständigt fattas.”
För att förstå detta på ett djupare plan, skriver Willard, måste vi titta närmare på vem Jesus är.
”Kärlek längtar efter att dela av sig själv till andra”, är en av de meningar som jag har understrukit i det här avsnittet. Jag tycker det är en perfekt beskrivning av hur kärleken yttrar sig mellan människor, och hur Jesus agerade; ständigt delandes med sig av sig själv, till andra. Även Paulus, i första Korinthierbrevet 13de kapitel, där han beskriver kärleken, beskriver, enligt Willard, inte i första hand hur kristna bör leva utan hurdan Gud är.
”Ett nytt bud ger jag er”, säger Jesus i Johannesevangeliet, ”älska varandra”. Nattvardens mat, Jesus, som ger bokstavligen sin kropp och sitt blod för oss, är ingenting annat om inte transformativ. Den fullständiga U-svängen i ”Metanoia” – vänd om – är ett iklädande i Kristus, så som Paulus säger. Vi klär Jesus på oss själva, som ett klädesplagg, som täcker hela oss. Det som i första hand förnyas och förändras är just sinnet. ” låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar” (Rom 12:2)
Människan har placerats på jorden för att vara jordens salt och världens ljus: ”we live out our lives in the world before God in such a way that people see the goodness of our lives and acknowledge God as the source of that goodness.” (L w L s. 56)
Bibeln varnar för avgudadyrkan av en mycket god anledning; den som faller ner på marken och tillber sin position på jobbet, sin influens, framgång, rikedom, familj eller vad det nu må vara, dömer sig själv till ett liv i ständig avsaknad av. Hungrig vill ha mer. Den personen kommer aldrig någonsin kunna säga ”Herren är min Herde, mig skall inget fattas”. I själva verket säger personen för sig själv ”Titeln är min Herde”, eller ”Lönen är min Herde”, eller ”Framgången är min Herde” och med den typen av Herdar är man dömd till att ständigt sakna, ständigt bäva för en framtid i avsaknad av den materialistiska Herden som man tillber. Just nu följer jag med stor oro utvecklingen hos våra tonårstjejer och unga kvinnor, som lärs med en hjärnhand att mer och mer säga ”Ungdomen och Utseendet är min Herde, mig skall ständigt fattas.”
För att förstå detta på ett djupare plan, skriver Willard, måste vi titta närmare på vem Jesus är.
”Kärlek längtar efter att dela av sig själv till andra”, är en av de meningar som jag har understrukit i det här avsnittet. Jag tycker det är en perfekt beskrivning av hur kärleken yttrar sig mellan människor, och hur Jesus agerade; ständigt delandes med sig av sig själv, till andra. Även Paulus, i första Korinthierbrevet 13de kapitel, där han beskriver kärleken, beskriver, enligt Willard, inte i första hand hur kristna bör leva utan hurdan Gud är.
”Ett nytt bud ger jag er”, säger Jesus i Johannesevangeliet, ”älska varandra”. Nattvardens mat, Jesus, som ger bokstavligen sin kropp och sitt blod för oss, är ingenting annat om inte transformativ. Den fullständiga U-svängen i ”Metanoia” – vänd om – är ett iklädande i Kristus, så som Paulus säger. Vi klär Jesus på oss själva, som ett klädesplagg, som täcker hela oss. Det som i första hand förnyas och förändras är just sinnet. ” låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar” (Rom 12:2)
Människan har placerats på jorden för att vara jordens salt och världens ljus: ”we live out our lives in the world before God in such a way that people see the goodness of our lives and acknowledge God as the source of that goodness.” (L w L s. 56)
![Picture](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/laughing.jpg?1698582085)
Den stora utmaningen i ett sådant liv, skriver Willard, ligger i att se det lilla som det stora, och se vardagens små möten som den stora kärleken, som vi antingen delar med oss av, eller också inte:
”the ordinary stuff of life – our day-to-day living in families, at work, at play. The obviously well-kept secret of the “ordinary” is that it is made to be a receptable of the divine; a place where the life of God flows.” ( L w L s. 58)
Det vanliga livet skall vara det som fångar och tar emot det Gudomliga; det är i våra vardagliga möten med omvärlden som Guds liv flödar. Låt mig ge ett exempel:
Häromdagen skickade en god vän till mig ett mycket roligt klipp från instagram. Själv har jag inte instagram, men hon har, och hon hade skrattat gott åt det här klippet, och bestämde sig för att dela med sig av den till andra. Vad hon nu gör, är i själva verket att dela med sig av sin glädje, sin kärlek till livet: jag får se klippet, jag skrattar så jag kiknar, och tycker att detta är så roligt och träffande att jag delar klippet vidare till mina andra två goda vänner. Även de kastar bak huvudet och skrattar hjärtligt och från magen. Sedan utbyter vi som avslutning ett par kommentarer, fyllda med humor och glädje, om klippet.
Vad var det nu som hände här? Jo, genom att skratta tillsammans, genom att dela med oss av vår glädje, bekräftade vi vår samhörighet: vi är vänner. Vi hör ihop. Vi får glädje av varandras glädje. Att dela med sig av sitt hjärta är inte alltid enbart att dela med sig av sorgerna och bekymren, det är också att dela med sig av sin glädje. Att dela ett sådant här klipp kan kännas rätt så banalt, men i själva verket bjuder man av sitt förtroende, av sin glädje, av sitt hjärta.
Föreställ dig nu, att när jag delar med mig av mitt hjärta, min glädje, min jubelsång över att jag och vi finns och kan känna samhörighet, hur pompöst nu än detta låter; föreställ dig, att reaktionen istället skulle blivit: tystnad. Ett platt ingenting. Den andra personen ignorerar mitt försök att skapa gemenskap, samhörighet och glädje genom att fullständigt ”stonewall”a mitt försök till gemenskap och kontakt med sin tystnad. Vad händer? Jo, bollen som jag kastade till den andra, med ett glädjefyllt ”här! Fånga!” faller platt ner på marken, och något av min glädje faller också platt ner på marken. Här dör inte bara glädjen, utan även känslan av samhörighet, förtroende och vänskap.
Naturligtvis finns det dagar, då inga instagram-klipp i världen kan få en att dra på munnen. Men det Willard talar om här är inte de där undantagen, utan vardagsvanorna. Hur man brukar göra. ”Trustfalls”, kallas det ibland för. Jag lutar mig tillbaka från scenkanten och litar fullständigt på att mina medspelare tar emot mig. Om jag någon gång faller utan att bli emottagen är det inget bekymmer. Jag får mig ett par stycken blåmärken, men det går över. Det är hur det brukar vara, som skapar tillit och gemenskap.
Ett annat exempel: varför lägger vi ut roliga saker eller sorgliga saker på facebook? Varför bryr vi oss, ifall våra närmaste fb-aktiva vänner har skrattat, gillat, ”hjärtat” eller kommenterat? Varför är det viktigt? Trustfalls. Jag blir emottagen, av mina vänner, när jag delar med mig av mitt hjärta.
”the ordinary stuff of life – our day-to-day living in families, at work, at play. The obviously well-kept secret of the “ordinary” is that it is made to be a receptable of the divine; a place where the life of God flows.” ( L w L s. 58)
Det vanliga livet skall vara det som fångar och tar emot det Gudomliga; det är i våra vardagliga möten med omvärlden som Guds liv flödar. Låt mig ge ett exempel:
Häromdagen skickade en god vän till mig ett mycket roligt klipp från instagram. Själv har jag inte instagram, men hon har, och hon hade skrattat gott åt det här klippet, och bestämde sig för att dela med sig av den till andra. Vad hon nu gör, är i själva verket att dela med sig av sin glädje, sin kärlek till livet: jag får se klippet, jag skrattar så jag kiknar, och tycker att detta är så roligt och träffande att jag delar klippet vidare till mina andra två goda vänner. Även de kastar bak huvudet och skrattar hjärtligt och från magen. Sedan utbyter vi som avslutning ett par kommentarer, fyllda med humor och glädje, om klippet.
Vad var det nu som hände här? Jo, genom att skratta tillsammans, genom att dela med oss av vår glädje, bekräftade vi vår samhörighet: vi är vänner. Vi hör ihop. Vi får glädje av varandras glädje. Att dela med sig av sitt hjärta är inte alltid enbart att dela med sig av sorgerna och bekymren, det är också att dela med sig av sin glädje. Att dela ett sådant här klipp kan kännas rätt så banalt, men i själva verket bjuder man av sitt förtroende, av sin glädje, av sitt hjärta.
Föreställ dig nu, att när jag delar med mig av mitt hjärta, min glädje, min jubelsång över att jag och vi finns och kan känna samhörighet, hur pompöst nu än detta låter; föreställ dig, att reaktionen istället skulle blivit: tystnad. Ett platt ingenting. Den andra personen ignorerar mitt försök att skapa gemenskap, samhörighet och glädje genom att fullständigt ”stonewall”a mitt försök till gemenskap och kontakt med sin tystnad. Vad händer? Jo, bollen som jag kastade till den andra, med ett glädjefyllt ”här! Fånga!” faller platt ner på marken, och något av min glädje faller också platt ner på marken. Här dör inte bara glädjen, utan även känslan av samhörighet, förtroende och vänskap.
Naturligtvis finns det dagar, då inga instagram-klipp i världen kan få en att dra på munnen. Men det Willard talar om här är inte de där undantagen, utan vardagsvanorna. Hur man brukar göra. ”Trustfalls”, kallas det ibland för. Jag lutar mig tillbaka från scenkanten och litar fullständigt på att mina medspelare tar emot mig. Om jag någon gång faller utan att bli emottagen är det inget bekymmer. Jag får mig ett par stycken blåmärken, men det går över. Det är hur det brukar vara, som skapar tillit och gemenskap.
Ett annat exempel: varför lägger vi ut roliga saker eller sorgliga saker på facebook? Varför bryr vi oss, ifall våra närmaste fb-aktiva vänner har skrattat, gillat, ”hjärtat” eller kommenterat? Varför är det viktigt? Trustfalls. Jag blir emottagen, av mina vänner, när jag delar med mig av mitt hjärta.
![Picture](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/heart.jpg?1698582204)
Det här är viktiga saker. Hur vi behandlar varandras hjärtan i både vardagsglädje och sorg är just det som Willards ”ordinary stuff of life” går ut på.
Willard citerar Corrie ten Boom i sin bok:
“I experienced the miracle that the highest potential of God’s love and power is available to us in the trivial things of everyday life.” ( L w L, s. 59)
Den högsta formen av Guds kärlek är tillgänglig för oss alla i det lilla, triviala, vardagliga. Man tar sig tiden att, i två minuter, skratta tillsammans. Man tar sig tiden att dricka en kopp te med tonårsdottern. Eller spela en omgång (till) av Fia med knuff med sonen, som har autism och en utvecklingsstörning, för att nu ta exempel från min vardag. Mer Willard:
”God is more interested in the person you are becoming than in your work, or your ministry, or your job. And the surest way to realize the full potential of your God-designed self is to live in eternity while you are in time, conscious of the loving gaze of your all-sufficient Shepherd, in whose care nothing of the good you do is lost. It is stored up in your own self and in the lives of others you have touched.”
“The greatest challenge to creating good and living as God has appointed us to live lies primarily within our most intimate personal relationships. This is very difficult to talk about because this is the primary area of human failure.” (L w L, s. 61)
Det här är alltså inga enkla saker. Att se varandra i vardagen, bortanför våra egna önskemål och våra egna längtansplaner för dagen, är inte enkelt. Det här är svåra saker, och det är i dessa våra största utmaningar står, mina som dina.
Just nu vill jag skriva bloggtext. Jag vill inte spela fia med knuff. ”Jo, jo, snääälla mamma…” I min lilla stora sons längtan efter samhörighet och gemenskap, är det Jesus själv som leende ber mig att resa på mig, hämta spelbrädan och lägga mig och mitt åt sidan en stund.
”Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.” (Fil 2:4) Detta ekar rakt igenom hela Jesu korsfästelse. Här har vi vår Guds hjärta. Det är detta vi skall spegla mot omvärlden.
I allt detta finns alltså en mycket viktig nyckel till att leva ett liv där inget fattas mig. Det är ett liv där min kärlek gentemot dig sträcker ut sig som grenarna på ett friskt träd, som gärna och med glädje bär frukt som någon annan skall äta av; detta i full tillit till att det finns mat till mig med, men den producerar inte jag själv, utan återigen, någon annan.
Så varifrån kommer då känslan ”jag kan inte ge till dig för då blir det inget över till mig”, ifrån? Min Gud är ju god och jag är skapad till hans avbild? Varifrån kommer ondskan, och hur ska vi tas med den?
Detta är ett rop som en annan god vän till mig just nu brottas med, och den frågan är så viktig, att jag avslutar första delen av min recension av Willards bok här, och återkommer strax med tankar och funderingar kring nästa del av boken: ”Why such lack and evil”?
Willard citerar Corrie ten Boom i sin bok:
“I experienced the miracle that the highest potential of God’s love and power is available to us in the trivial things of everyday life.” ( L w L, s. 59)
Den högsta formen av Guds kärlek är tillgänglig för oss alla i det lilla, triviala, vardagliga. Man tar sig tiden att, i två minuter, skratta tillsammans. Man tar sig tiden att dricka en kopp te med tonårsdottern. Eller spela en omgång (till) av Fia med knuff med sonen, som har autism och en utvecklingsstörning, för att nu ta exempel från min vardag. Mer Willard:
”God is more interested in the person you are becoming than in your work, or your ministry, or your job. And the surest way to realize the full potential of your God-designed self is to live in eternity while you are in time, conscious of the loving gaze of your all-sufficient Shepherd, in whose care nothing of the good you do is lost. It is stored up in your own self and in the lives of others you have touched.”
“The greatest challenge to creating good and living as God has appointed us to live lies primarily within our most intimate personal relationships. This is very difficult to talk about because this is the primary area of human failure.” (L w L, s. 61)
Det här är alltså inga enkla saker. Att se varandra i vardagen, bortanför våra egna önskemål och våra egna längtansplaner för dagen, är inte enkelt. Det här är svåra saker, och det är i dessa våra största utmaningar står, mina som dina.
Just nu vill jag skriva bloggtext. Jag vill inte spela fia med knuff. ”Jo, jo, snääälla mamma…” I min lilla stora sons längtan efter samhörighet och gemenskap, är det Jesus själv som leende ber mig att resa på mig, hämta spelbrädan och lägga mig och mitt åt sidan en stund.
”Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.” (Fil 2:4) Detta ekar rakt igenom hela Jesu korsfästelse. Här har vi vår Guds hjärta. Det är detta vi skall spegla mot omvärlden.
I allt detta finns alltså en mycket viktig nyckel till att leva ett liv där inget fattas mig. Det är ett liv där min kärlek gentemot dig sträcker ut sig som grenarna på ett friskt träd, som gärna och med glädje bär frukt som någon annan skall äta av; detta i full tillit till att det finns mat till mig med, men den producerar inte jag själv, utan återigen, någon annan.
Så varifrån kommer då känslan ”jag kan inte ge till dig för då blir det inget över till mig”, ifrån? Min Gud är ju god och jag är skapad till hans avbild? Varifrån kommer ondskan, och hur ska vi tas med den?
Detta är ett rop som en annan god vän till mig just nu brottas med, och den frågan är så viktig, att jag avslutar första delen av min recension av Willards bok här, och återkommer strax med tankar och funderingar kring nästa del av boken: ”Why such lack and evil”?