Jag vill ju gärna att den som kikar in skall kunna få komma in i mitt kristna huvud en stund. Men det är ibland svårt att balansera det hela rätt; att kunna ge en bild av vad jag tror på, vad jag ser hända och hur jag tolkar det genom de bibliska texterna, och samtidigt kunna bli lite mer personlig och intim utan att det blir för mycket för läsaren.
Om man vill bli respekterad som både en intellektuell person och en person som har en levande, kristen tro, får man faktiskt inte tro på vad som helst. Det finns gränser, och de är tydligt dragna både innanför och utanför kristendomen.
Och så går jag utanför gränserna, dansar i deras utkanter, varje gång… innanför, utanför, följer gränsmarkerna som en ringdansare. Men det är dit han leder mig, så vad ska jag göra? Begrava huvudet i den sekulära världen och låtsas att jag inte hör?
Många gånger har jag undrat, vad skulle jag kunna säga för att få dig att se det jag ser?
Med stora ögon följer jag hans andra kommande.
För att något av det jag skulle vilja säga, men inte får, skulle vara vettigt måste den som lyssnar vara väl förtrogen med Jesu tids bröllopstraditioner, seder och bruk. Det är genom dem som Brudgummen talar till sin Brud. Utan dem förstår vi inte hans löften, utan viftar undan hälften av dem som kristen myt och legend – till och med innanför kristendomen är det så.
Själv gjorde jag så länge. Tills han kom och vände upp och ner på hela min föreställningsvärld, och även den teologi som jag trodde vara trovärdig. Det fanns mycket mer att upptäcka i de där mytiska bilderna som de flesta kristna intellektuella skrattar åt. Och när man börjar på djupet förstå de bröllop och de förlovningsceremonier som Jesus själv har bevittnat, under sin egen tidsperiods Galieen, då och först då börjar pusselbitarna fogas ihop, och allt börjar hänga ihop på ett nytt, djupare sätt.
Ja, myterna har sina egna populärkulturella bilder. De tror jag inte stämmer särskilt mycket med det som håller på att hända i världen nu. Precis som judarna på sin tid hade sin idéer om Messias, har även vi våra popkulturella bilder om vad hemhämtandet av bruden skulle kunna innebära. Och jag tror inte att de stämmer. Gud är inte författare till en amerikansk actionfilm.
Men det betyder inte att texter, som stora delar av kristendomen himlar på ögonen åt, inte skulle ha sin sanning att berätta, om vi är villiga att börja om från början, och upptäcka de judiska traditionerna som vår Jesus levde i och andades in och ut, genom sina liknelser och sina löften.
Kulturhistoria är allt. Kulturhistoria är nyckeln.
Börja där.
Eller som en god, ny vän till mig säger:
Facts do not cease to exist just because they are ignored
Med vidöppna ögon bevittnar jag hans andra kommande.
Ljuset är vitt. Han är dörren.