![]() God morgon till alla i misstroendets land. Känner sig alla redo för ett nytt kaos? Är alla utvilade, och färdig-besprutade? Är batterierna fulladdade och bilen tankad? På måndag kör vi igen. Fullt ös, medvetslös, som det hette på min tid. Jag känner mig så glad och tacksam för att både vi lärare och så vårdpersonalen fick pusta ut i hela sex dagar innan landet kastas in i nästa kris. Det känns fint att kunna rulla runt från mage till rygg och sprattla vidare; vi har släpat oss fram på armbågar och lårmuskler i bästa krokodil-stil, och nu är det bara att rulla över på rygg och göra en skalbagge... Personligen anser jag ju att vi har befunnit oss i en regeringskris rätt så länge nu. Ivrigt spanar jag efter Den Sanna Regeringsmakten, och när den kan tänkas deklarera Konungens hemkomst. Nu är det ju så att ingen regering störtas på en dag, om det inte är total revolution på gång. Vanligen får både den sittande regeringen och folket något slags varningstecken, innan något avgörande sker. Sedan har vi Jesus. Fariséerna svärmar omkring honom som arga hästaflugor, och ber honom om ett tecken. Han surnar slutligen till, och säger: ”Detta släkte är ett ont släkte. Det vill ha ett tecken, men det skall inte få något annat än Jona-tecknet. Ty liksom Jona blev ett tecken för folket i Nineve skall Människosonen bli det för detta släkte. Söderns drottning skall uppstå vid domen tillsammans med människorna i detta släkte och bli deras dom. Ty hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet, men här finns något som är förmer än Salomo. Folk från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid Jonas förkunnelse, men här finns något som är förmer än Jona." (Luk 11:29-32) I Parallell-passagen i Matteus, säger han också: Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. (Matt 12:40) "Tecknet" består alltså av en liknande händelse; Jesus påminner om profeten Jonah, och hur han var slukad ur människornas åsyn i tre dagar och tre nätter. Ingen förstod honom då, inte ens fast han sade väldigt tydligt: "Människosonen skall vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter." ![]() Med tanke på allt det här, tror jag att ni kan förstå, att den kristna delen av världen höjde på ögonbrynen för en vecka sedan, då följande nyheter utmanglades i nyhetsmedia: "Dykaren blev slukad av en val". Cape Cod - hummerfiskaren blev alltså uppskopad i en knölvals mun, och enligt honom var han fångad där inne i 30-40 sekunder. Detta hände på skolavslutningsdagen, alltså fredagen den 11:e. Jag uppmärksammar siffrorna. 11:e 30-40. Är det bara slumpen (igen!) att Jesus varnar folket om Jonah-tecknet i just 11:e kapitlet av Lukasevangeliet, och att hela varningen utspelar sig i versraderna 30 till och med 40, som en sammanhängande återgivning av en diskussion som pågår, mellan Jesus och fariséerna? Och om det inte är slumpen, har vi då som mänsklighet precis fått "Jonah-tecknet"? Den här typen av händelser är ju så ovanliga, att det inte alls är konstigt att nyheten manglas ut verkligen över hela världen. ![]() En del ivriga i det kristna lägret ville genast ha detta till att ha hänt på samma dag som Jonah blev uppslukad av sin fisk. Resonemanget gick så här: När var Jonah i Nineveh, staden, som han skulle varna om Guds kommande dom? Nineveh upplevde en total solförmörkelse den 15/6 763, vilket korrelerar väl med när profeten Jonah levde. Bibelns enda ledtråd om när han kan ha levt kommer från andra Konungaboken, där vi får reda på att Jonah var samtida med Kung Jeroboam II. (786-746 fKr.) Vi vet att han försökte fly undan från Gud genom att ta en båt från Jaffa mot Spanien. (Tarsis) Båt åker man på våren och sommaren, och en bit in på hösten, men när höststormarna tar vid är det färdigåkt. Ingen sjöman ger sig ut på havet under hösten eller på vintern under den här tidseran. Nu råkade Jonah ut för en rejäl storm ändå, båten hade precis bara hunnit komma ut på det öppna havet, men vi vet inget om något exakt datum. Däremot är det fullständigt rimligt att tänka sig att Jonah skulle ha kunnat profetera om Ninevehs undergång just under en solförmörkelse, och det skulle förklara varför befolkningen där genast lyssnade på honom; enligt Assyrisk tradition innebär en solförmörkelse att Konungen kommer att störtas, en värdelös person tar över kronan, regn från himlen kommer att förgöra landet och stadsmurarna kommer att falla. Under sådana tider utlystes högtidlig fasta och Konungen gav sin tron till en vanlig vem-som-helst tills faran var över. Allt det här passar väldigt väl med Nineveh-befolkningens reaktion till Jonahs predikande: När Nineves kung fick höra vad som skett steg han upp från sin tron, tog av sin mantel, svepte sig i säcktyg och satte sig i gruset. Och i Nineve kungjordes ett påbud från kungen och hans råd: ”Inga människor och inga djur, varken får eller kor, får äta och dricka, gå i bet eller vattnas. Både människor och djur skall bära säcktyg och ropa högt till Gud. Var och en skall upphöra med sin ondska och sina övergrepp. Kanske kommer Gud att ångra sig och stilla sin vrede, så att vi inte går under.” (Jona 3:6-9) I min finska översättning står det "kanske Gud kommer att ångra sig och vända bort sin flammande vrede". Just det där med "flammande vrede" passar rätt så väl med tanken på en solförmörkelse, och kungens reaktion matchar väl vad som är känt från Assyriska källor. Oavsett: Jonah kan inte ha blivit slukad av sin fisk den 11:e om han faktiskt var i Nineveh och predikade den 15:e. Jag förstår vilken matte de ivriga gör, men det skulle lämna Jonah bara en enda dag att resa till Nineveh sedan efter att han blivit utspottad av fisken, och Nineveh låg inte vid kusten. No can do. Men visst kan han ha kommit dit antingen strax efter solförmörkelsen, eller varit där under den, vilket gör att fisk-incidenten skulle för hans del ha inträffat åtminstone en månad innan vår kille mötte sin knöl till val. Alltså i maj, inte i juni. Bibel-trivia för den jätteintresserade.
Men detta med solförmörkelsen blir ändå en intressant parallell till vår händelse, med tanke på att vi hade en fullständig solförmörkelse precis innan incidenten med mannen som blev slukad av en val: solförmörkelsen ägde rum den 10:e, alltså dagen innan. Så - vart landar vi? Det kan hända att vår Gud önskar kommunicera något till sin mänsklighet. Om så är, lär vi märka det. För mig som kristen är det i så fall ett hoppfullt tecken, eftersom "Jonahs tecken", så som den kommunicerades fram av Jesus, var ju ändå bara den största och bästa världsnyheten någonsin: Gud själv har inkarnerats till jorden för att bära våra synder på sina ställföreträdande axlar, han lät sig slukas av det totala mörkret, och återuppstod sedan, som ett tecken till oss alla om att den som är i Honom återuppstår också, och döden har inte det sista ordet. Inte nu, och inte då. Har ni förresten tänkt på en sak? (Antagligen inte) Bibeln slutar med versraderna 20-21: 20Han som vittnar om detta säger: ”Ja, jag kommer snart.” Amen, kom, Herre Jesus. 21Nåd från herren Jesus åt alla. (Upp 22:20-21) Det borde ge året 2021 en lite ljusare tonklang. "Nåd från Herren Jesus - åt alla." Vi må befinna oss i ett makalöst kaos med pandemi och regeringskris och då har vi ändå halva året kvar - men jag litar ändå på att Gud ser oss och går med oss in i mörkret, för att sedan leda väg ut därifrån. Blicken fast fäst vid Honom, som säger att han är - världens ljus. ![]() Idag ska jag prata om ett ämne som inte är något som jag är jätte-jätte insatt i, men som jag gärna skulle vilja lära mig mer om. Det handlar om bibelprofetia, så jag ska vandra långsamt och försiktigt, och så får vi se var vi hamnar. Jag tänkte att vi skulle börja här: Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen. (Pred 1:9) Detta kommer från predikarens bok. Jag fetmarkerade de två första versraderna, för jag tänkte att det är där vi skall ha vårt fokus idag. Det som har hänt, kommer att hända igen. Egentligen är det ju ingen "oj, menar du det" - grej, för i många olika fall har vi sett detta. Härnäst skulle jag vilja att du förstår ordet "typologi" från ett teologiskt perspektiv. Wikipedia förklarar det så här: Typologi är läran om överensstämmelser mellan Gamla och Nya Testamentet, vilken grundar sig på uppfattningen att Nya Testamentet är en uppfyllelse av Gamla Testamentet. Tanken är att Gud låtit händelser i Gamla Testamentet äga rum på ett sådant sätt, att de förebildar det som skulle ske med och genom Jesus. Man kan säga att typologin är ett slags profetia i handling. Ni ser säkert hur de här båda sakerna går hand i hand; bibelcitatet från predikaren, och så hur teologerna tänker kring typologi: en händelse från gamla testamentet kastar en slags bild, eller skugga över vad som skall komma. Vi ska kika på två olika händelser i bibeln. En, som redan har hänt, och en, som inte har det. Den första händelsen kommer från profeten Daniels bok. Jag låter bibeln tala själv: Kung Nebukadnessar lät göra en staty av guld, trettio meter hög och tre meter bred, och den reste han på Duraslätten i provinsen Babylon. Han sände sedan en kallelse till satraperna, guvernörerna och ståthållarna, till rådgivarna, skattmästarna, domarna, uppsyningsmännen och alla andra makthavare i provinserna att komma till invigningen av den staty som han låtit resa. Då samlades satraperna, guvernörerna och ståthållarna, rådgivarna, skattmästarna, domarna, uppsyningsmännen och alla andra makthavare i provinserna för att inviga statyn. När de nu stod framför statyn som Nebukadnessar hade rest ropade en härold med hög röst: ”Detta är befallningen till alla folk, nationer och språk: i samma stund som ni hör ljudet av horn, pipa, cittra, luta, psaltare, säckpipa och andra instrument skall ni falla ner och tillbe den gyllene staty som kung Nebukadnessar har rest. Den som inte faller ner och tillber kommer genast att kastas i en brinnande ugn.” (Dan 3:1-6) En staty byggs. Alla får order om att tillbe statyn, eller också hotas de med döden. Den andra händelsen kommer från Uppenbarelseboken: Det (odjuret) säger till jordens invånare att göra en bild åt odjuret som har fått svärdshugget men kommit till liv igen. Och det fick rätt att ge livsande åt odjurets bild, så att bilden också kan tala och se till att alla som inte tillber odjurets bild blir dödade. (Upp 13:14-15) Min finska översättning säger faktiskt "staty", inte "bild". Ni ser säkert likheterna mellan de olika bibelställena. Tillbe statyn, eller dö. Det kan hända att författaren till uppenbarelseboken hade Daniel 3 i bakhuvudet, när han skrev ner den här delen av sin syn. Oavsett: vi har inga talande statyer på planeten. Än. Mina damer och herrar, låt mig presentera ett Irländskt bolag som jobbar på att ändra på den saken: The Giant Company. Jag skulle vilja att ni tittar åtminstone tills 1:55. ![]() Så - detta är alltså en staty som pratar, rör på sig och som kan förvandlas till att likna vem som helst. Det är väl ungefär den teknologin som behöver vara på plats för att uppenbarelseboken 13:14 skulle kunna bli verklighet i vår tid. Jag kan inte minnas att det skulle funnits några talande statyer i världshistorien, före den här. Det är därför som jag tycker att uppenbarelsebokens versrader inte riktigt går att blanda ihop med några händelser som redan hänt i världshistorien, oavsett vilka hemska och grymma diktatorer som vi har haft på scenen som krävt massornas tillbedjan och lydnad. Den här statyn beskrivs som "ten stories high". 10 våningar i höjd. Okej - nästa fråga, vad blir det i meter? Enligt Quora skall en våning mäta cirka tre meter, alltså skulle svaret på min fråga vara: 30 meter. "Kung Nebukadnessar lät göra en staty av guld, trettio meter hög och tre meter bred..." Jaha Päivi, men vi har ju ingen hemsk global diktator på plats, som kräver massornas tillbedjan. Gör du inte en för stor grej av det här? Kanske. Som sagt, jag är ingen expert på ämnet. Men såpas mycket förstår jag också, att om jag ska gå på en teaterföreställning ikväll, så är det inte så att folket på teatern börjar bygga rekvisita för föreställningen idag. Saker och ting behöver vara på plats innan föreställningen skall kicka igång. Sen är det några andra saker som stör mig. På sockeln till den här statyn har det målats bilder. En del är bilder på kändisar. Det finns en berömd bild av Einstein, där han räcker ut tungan. Men sen finns där andra bilder, som jag inte riktigt förstår varför de är där. Bland annat finns där en bild på något som jag tycker ser ut som en demon med hemska huggtänder som sticker ut från underkäken. Jag medger att jag inte hänger med i serie- och fantasy-världen längre. Det kanske är meningen att jag skall veta vem den här figuren är. Men medans videon spelar, så kan man zooma in lite på den här figuren, och ju mer jag ser av den, desto märkligare tycker jag att det är att en leende demon ( ? ), som håller i två strängar, i vilka det dinglar en vit häst och en ryttare, har fått plats på den här sockeln. Liksom... varför? Den här demon-varelsen ler och har munnen halvöppen. Det ser ut som om han är på väg att sluka den här ryttaren på en vit häst. Hm. Jag tycker det är en märklig sak att måla på sockeln av en staty, som skall förvandlas till våra mest kända hjältar från världshistorien: idrottsmän och kvinnor, vetenskapsmän, konstnärer, artister, men för all del, även seriefigurer. Så jag vet inte, det kanske då är en seriefigur som jag inte känner till. Men även så, tycker jag att valet är märkligt. Varför i så fall just den figuren? Varför inte Captain America, eller Harry Potter, eller någon annan hjälte från serievärlden? Varför just en demon, med hemska huggtänder på väg att svälja en ryttare på en vit häst? Vilket är budskapet till besökarna? Vad vill man säga med det här valet? Jag tror att jag skall sätta en punkt här, på den här studien. Just nu räcker det kanske att observera allt det här, och hålla ett vaksamt öga på det. Det kanske är ett tecken i tiden. Skulle den så småningom användas av en hemsk diktator, som har helt klart narcissistiska drag, röstar jag för att vi inte skall buga oss.
För övrigt anser Jesus att det kan vara en bra idé att hålla ögonen lite öppna, när minst sagt märkliga saker börjar hända. Det tycker jag är en utomordentligt god idé. Om min stad säger "jag vet, jag vet! Vi lägger 18 miljoner kronor på att bygga en jättelik staty med en hemsk demonbild i sockeln, och så kan den förvandlas en gång i timmen till typ Astrid Lindgren (statyn, inte demonen) och Zlatan Ibrahimovic, så skulle jag önska att mina med-medborgare kunde påpeka lite stillsamt att det kanske finns andra saker att lägga pengarna på, post corona, förutom en jättenödvändig talande staty, som gör alla kristna nervösa. Och nu, om ni ursäktar mig, skall jag gå och åtnjuta lite trädgård, så här nästan-semesterledig som jag är. ![]() I veckan som har varit har jag undervisat inte bara engelska, utan även buddhism och hinduism. Nej, jag har inte blivit SO-lärare också. Det var bara så att jag inte kunde eller ville starta ett nytt projekt nu, två veckor innan skolan slutar med eleverna, och eftersom min SO-kollega hade ett sista projekt kvar som handlade om världsreligionerna, bestämde jag mig för att hoppa in där och hjälpa henne lite. ![]() Det finns en del likheter mellan Siddhartha Gautama Buddhas liv, och Jesus, och jag tänkte fundera lite över dessa idag. Innan Buddha föds, drömmer hans mor en väldigt speciell dröm: i drömmen möter hon en vit elefant, som räcker över en lotusblomma till henne. Sedan går elefanten in i henne genom ena sidan av hennes kropp. När Buddhas blivande mor vaknar, undrar hon så klart över drömmen. Hon konsulterar palatsets vise, och de talar om för henne att hon skall bli gravid, och föda en son som antingen blir en mäktig världshärskare eller en upplyst, vis man. Det är så klart att jag som kristen ser en del likheter mellan detta och Marias möte med ängeln Gabriel: Båda kvinnorna får besök av Någon, som inte är vilken som helst vanlig budbärare. Den Heliga Ande överskuggar Maria, den vita elefant-varelsen går in i Buddhas mammas kropp. Båda blir gravida. Och båda får veta att de skall föda en speciell son. I min förra bloggpost skrev jag om kroppens tre olika intelligenser, eller hjärnor. Jag skrev om vikten med att lyssna med hela kroppen, och ta in kunskap med hela sin varelse, istället för att enbart gå på huvudhjärnans kunskap. Det verkar för mig som om Buddhas mor lyckades göra just precis detta: hon lyckades, i sitt sovande, avslappnade tillstånd koppla in i en kunskapsbank, som normalt är stängd för oss, och föra med sig någon smula information, som annars skulle varit svår att komma vid. Det finns så klart olikheter också mellan de båda kvinnorna: Maria är fullt vaken när hon har sitt änglabesök, och konverserar med Gabriel, medan Buddhas mor möter sin budbärare i drömmen. Ingen dialog förekommer. ![]() Buddha lever ett skyddat liv i palatsets sus och dus; enligt legenderna skall han inte ha fått så mycket som en sur uppstötning under de första 29 åren: om han hade haft personlig erfarenhet av en bråkande kropp, då kan jag inte förstå hur han vid 29 års ålder skulle ha behövt fråga: "vad är det", vid åsynen av en sjuk man. Inte heller har han förstått åldrande, trots att han själv åldras, och även döden är för honom obekant, trots att hans egen mor dog när han var blott sju dagar gammal. Man skulle kunna kalla gossen för osedvanligt ouppmärksam. Aldrig, under dessa år har han alltså undrat var hans egen mor är, trots att andra barn i palatset har mödrar, eller undrat efter hennes öde. Hon är bara borta, och Siddhartha ställer inga frågor. Men så har det också hunnit gå 500 år mellan Siddharthas liv, och de första biografierna, som skrivs om honom. Man kanske inte skall belasta Buddha för precis allt, som kan ha slunkit in i berättandet, under dessa århundraden. Det är just av den här anledningen som jag förresten anser, att det är utomordentligt viktigt att vi idag vet att det inte har gått några hundratals år, inte ens flera årtionden, mellan Jesu verksamhet och att den börjar nedtecknas: dagens nytestamentliga forskare är ense om att 1:a Korintierbrevet har författats så tidigt som i början av 50-talet, och nu börjar det dyka upp rätt så intressant forskning kring Markusevangeliet, som tydligt påvisar att den måste ha blivit författad bra mycket tidigare än vad hitintills har hävdats, antagligen allra senast vid början av 40-talet. Det är inte ens 10 år efter korsfästelsen. ![]() Tillbaka till den blivande Upplyste: livets realiteter - åldrande, sjukdom och död - gör honom djupt bekymrad. När hans egen son föds namnger Siddhartha honom "Rahula", som helt enkelt betyder "fotbojan". Detta för att han förstår, att om det nu finns något som binder fast honom vid palatslivet, så är det väl ändå kärleken till den nyfödda sonen. Senare, när han har lyckats slita sig loss från sitt första liv som älskad och bortskämd prins vid palatset, kommer han att undervisa: "To gain anything you must first lose everything." ![]() Jesus måste ha förstått samma saker som Siddhartha: han bestämde sig för att leva som singel, utan familj. Ingen fotboja här, som skulle binda honom fast vid en viss livsstil. Det första Buddha möter, på väg in i ensamheten och isoleringen, är frestarguden Mara: Mara lovar honom all världens makt och ett kungarike utan dess like, om Siddhartha bara återvänder tillbaka till sitt forna liv. Det verkar som om detta, med att genomskåda världen och de njutningar som den kan erbjuda, är något som är alldeles grundläggande, om man skall komma någon vart med sin resa till förvandling. Även Jesus frestas i vildmarken, och frestelsen är den samma som Buddhas: välj världen, välj tryggheten, välj den materialistiska makten, på en fysisk tron. Jag har inga problem alls med dessa likheter mellan Jesus och Buddha: om det nu är så att människan är skapad till Guds avbild, föreställer jag mig, att det finns en grundläggande längtan hos oss, som ser ungefär likadan ut. Vi vill skaka av oss ett liv som enbart består av den här världens njutningar, och dessa frestelser måste vi alla möta i någon form, om vi skall vidare, förbi och genom dessa, och in i ett liv som består av något mer än så. Och uppenbart är, att vi vill ha något mer än så. Annars skulle ju skavet i oss bli stillat, om vi bara får köra en Ferrari, bo i finaste palatset, äta oss mätta på påfågelägg och kaviar var dag, och omringa oss med alla de fysiska njutningarna som vår kropp så glupskt önskar sig. Buddha testade det livet i 29 år. Det hjälpte inte, när skavet infann sig. Jesus behövde inte ens testa. Han visste, att det Buddha hade hittat som sin sanning, var verkligen sant. Jag är ingen Buddha-expert, efter att ha sett en halv dokumentär. Men dessa likheter ser till och med jag:
bådas mödrar får insikt om en graviditet, och en annorlunda son båda lämnar sitt dåvarande liv i ungefär samma ålder båda frestas i ensamheten med den här världen, och det den har att erbjuda Det kan finnas andra likheter också, men de kan inte jag. Jo, en till: undervisningen verkar till vissa delar innehålla en del likheter. Om Buddha undervisade att man måste först förlora allt om man alls skall vinna något, undervisade Jesus att "den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det." Det finns en avgörande skillnad, mellan de olika trossatserna. "För min skull". Det är sant att Buddha sade "Den som ser mig, ser vägen, och den som ser vägen, ser mig", men det är ändå inte samma sak som att säga "Jag ÄR vägen". Det som till slut skiljer Jesus och Buddha åt, är Gudomlighets-erkännandet; Buddha påstår sig inte vara Gud, om jag har förstått något av något tror han inte ens att Gud finns. Jesus säger mycket tydligt att han och Fadern är ett. Den som har sett honom, har sett Fadern. Till slut tror jag ändå att det är detta som alla förr eller senare behöver förlika sig med, och ställs inför. "Vem säger du att jag är?" |
Pia, Hanna, LauriArkiv
December 2023
Kategorier |