![Bild](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/g-till-f-ngelset.jpg?1611919613)
Jag har på sistone börjat undra, om inte det där är roten till det mesta onda, som jag uppfattar pågå i "mitt" liv. Långsamt börjar jag knyckla upp mina ihop-pressade nävar, med vilka jag försöker fånga ihop så mycket tid till mig som det bara går. Det fortsätter att rinna igenom mina händer lika självklart som nyligen kokt, slingrigt hal spaghetti.
Ett byte av perspektiv är inte självklart. Om jag tänker mig att Gud har gett mig tiden som en gåva, är jag fortfarande på villovägar. Då är ju gåvan min, och jag får fortfarande göra som jag vill med det. Men vad skulle hända, om jag inte alls betraktade tiden som tillhörande mig, utan som tillhörande Gud? Lever inte jag i hans universum? Är det inte han som har skapat tiden? Då är det väl rätt så rimligt att tänka sig, att tiden tillhör Honom, och inte mig. Jag finns i Hans tid, men det är inte så att tiden för den sakens skull tillhör mig. Herrens bror, Jakob, var inne på samma spår, när han skrev:
Ni som säger: ”I dag eller i morgon skall vi fara till den eller den staden och stanna där ett år och göra goda affärer”, ni vet inte hur ert liv blir i morgon. Ni är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Ni borde säga: ”Om Herren vill får vi leva och göra det eller det.” (Jak 4:13-15)
Tiden är inte min. Jag finns i den, men den tillhör inte mig. När jag öppnar mina knutna nävar, och släpper taget om tiden, när jag vågar vara nu, istället för att försöka klamra mig fast vid "nyss" eller längta efter ett "strax" som jag inte ens vet hur den kommer att se ut, det är då jag hittar till hans mycket påtagliga, starka, närvaro.
![Bild](/uploads/2/6/1/2/26129942/vem-skall-tr-sta_orig.jpg)
Jag medger villigt och aningen skamset, att det har funnits kvällar, då jag har känt mig både stressad och irriterad, trött och matt, inför tanken att "det blir en sån kväll igen", och detta kommer ju naturligtvis från villfarelsen, att jag har någon slags rättighet till "min tid", att det finns ett sådant djur som "min" när det gäller tiden. Tanken är egentligen, när man börjar verkligen särskåda den på djupet, mycket ateistisk till sin kärna: om tiden inte är skapad, då tillhör den ingen särskild, och då kan den absolut grabbas av vem som helst, ungefär som blommor på ängen, det råder någon slags allemansrätt till tiden, och får jag inte "min" beskärda del, då blir jag evigt sur. Så skulle jag aldrig någonsin tänka om exempelvis ett hus. Jag har ingen rätt att bara klampa på, kliva in i någon annans hus, det är uppenbart att den är skapad, byggd, gjord av någon, och den tillhör då också någon.
![Bild](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/your-heart-and-my-heart.jpg?1611919850)
Tillbaka till dotterns ångestkväll. Jag satte mig alltså på hennes sängkant, utan någon agenda om att jag egentligen önskade vara någon annanstans, görandes något annat. Jag hittade fram till hennes "nu", men det var först efter att jag hade lyckats överge mitt eget "nyss" som i "men alldeles nyss satt ju jag och skulle ha en trevlig vuxenkväll i sällskap med X" och också dess syster, nämligen "när skall jag få gå tillbaka till att göra Y". Och det var i den närvaron av "här, nu" som jag lyckades snubbla in i något som jag kallar "närvarande bön".
Det finns många olika sorters bön. Väldigt ofta är åtminstone min bön ett slags verktyg, som jag lyfter fram, i hopp om att kunna åtgärda X. Men den här specifika kvällen hittade jag till den närvarande bönen, som inte är ett inrättande av åtgärdsprogram, utan enbart närvaro i bönen. Och eftersom det var där jag var, och det var uppenbart att min dotter ville vara tillsammans med mig, så hände det lilla miraklet, som kallas "vardag" och "kommunikation". Min närvaro i bönen, i de latinska orden, i bejakandet av en enkel Ave Maria, fras för långsam fras, öppnade upp dörren på vid gavel för dottern att uppleva något annat än tomheten och ångesten som red henne. Hennes "här" byttes över till mitt "här", ungefär som när man kliver över en tröskel, för att lämna ett rum och kliva in i ett annat. Efter ungefär 10 långsamma rundor av Ave, ave, ave du Maria, den bästa och djupaste av alla mammor och gifta kvinnor, hade hon tystnat, och istället för att hitta ett ångestdjur som krafsade inuti hennes bröstkorg, sade hon fundersamt: "mamma, när du bad nyss kändes det som om en ljusboll gick in i mig".
Bön är kommunikation. Kommunikation är energi. Energin blir vi medvetna om enbart när vi är "nu".
Richard Rohr har beskrivit denna ljuspärla så här:
“The most amazing fact about Jesus, unlike almost any other religious founder, is that he found God in disorder and imperfection—and told us that we must do the same or we would never be content on this earth.”
Detta är vad många kallar för kristen mystik. Jag skulle hellre vilja att det var kristen vardag, såsom det var för Jesus själv.
![Bild](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/worrying.jpg?1611919919)
Han är där han alltid har varit. Hos de sjuka och de utstötta, hos de marginaliserade, och de hjärtekrossade. Kanske inte så märkligt att jag då hittade fram till Honom när jag gick dit där han är, precis som han har sagt att jag skall göra. Och var skulle han annars vara än hos den i familjen, som just nu behövde Honom allra mest? För att hitta till Honom måste vi våga in i kaosets hjärta. Det är där han är, och det är dit in han bjuder in oss, för att vi skall finna vila. Stormen har ett öga. Att stanna i utkanten av stormen, att kämpa emot den, är att rivas i bitar. Att stanna kvar i sitt eget "men jag vill" river och smular oss sönder i tusen bitar.
Mitt "jag vill" är en uråldrig sal med ett långt festbord för många demoner. Där festar "tänk om" - demonen. Bredvid den sitter "jag brukade ha" - monstret, som delar bägare med "jag kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att få" - odjuret. De skriker och skränar och jublar högt varje gång som någon bär in nästa festmåltid, vars huvudingrediens består av - mera åtroffad tid. Den egna tiden mättar deras magar för en liten stund, men strax skriker de igen efter mer. Mer, mer, mer. "Tänk om" - demonen är oroad över att jag inte har hört något om omvårdnadsbidraget, som jag sökte för ett år sedan. "Tänk om vi inte får något mera stöd för barnen. Då måste jag antagligen gå upp i tjänst och då..." Då blir det mindre tid. Helt klart krymper tiden, och det blir mindre för "tänk om" - demonen. "Jag brukade ha" - monstret gräver fram ett gammalt solkigt fotoalbum, där han har samlat ihop en massa bilder, som alla är stämplade med "fullständiga rättigheter". Tid till rekreation. Tid till vattengymnastik. Tid till resor. Tid till bokläsning. Och bredvid honom sitter hans syster "jag kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att få" - satmaran, som sitter och tittar på fotoalbumet med glupande avundsjuka. När det dukas upp till fest kastar de sig över kalasfatet, och slåss och skriker om tiden, tills inget finns kvar av den. Tills den ligger söndersmulad under deras hårda hovar. I det här kaoset, i den här häxsabbaten, finns inte Jesus. "Bekymra er inte för morgondagen", viskar han.
Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? (Matt 6:27) // Can any one of you by worrying add a single hour to your life?
Tiden, tiden, tiden. Vinn en miljon på Lotto. 57 miljoner. En miljard. Vinn tidslotteriet. Vinn fullständiga rättigheter till - tiden.
Tänk att jag inte har sett det ateistiska i detta. Det finns ingen Gud. Därmed är tiden inte ett skapat ting, det bara är, och alla får roffa och slita åt sig så mycket de vill och kan. Den som sitter på den största högen av egen tid utkoras till vinnare. Och den som "dör i förtid" är så klart den ultimata förloraren. (Var är vaccinet?? Ge mig!! )
Släpp taget. Släpp det. Släpp. Det var aldrig mitt att "äga".
95 % av alla mina bekymmer bleknar, skrumpnar ihop, vissnar och dör.
Vem skall köra barnen? Vem skall handla? Laga maten? Tvätta? Vem ska sitta på sängkanten? Vem ska, helt enkelt. Vem offrar av "sin" dyrbara tidshög?
Jag tror att vi tar lite Bon Jovi på den, så här på en fredag.