Det är svårt för oss moderna människor att föreställa oss att vi skulle leva under någon form av ockupation. Särskilt svårt är det för oss som lever i väst. Vi har inte upplevt ockupation av någon annan makt på ibland flera generationer. Ur den synvinkeln har jag det kanske lite lättare; svensken, som idag lever i sitt Sverige har inte upplevt någon ockupation på flera århundraden. Jag för min del har mina rötter i Finland, och växte upp med föräldrarnas minnen av efterkrigstidens Finland, och även med en mormor som alldeles för väl mindes andra världskrigets fasor. ”Ryssen” var, så att säga, på riktigt.
Som kristen är jag medveten om att vi lever på en ockuperad planet. Den egentliga makten tillhör Gud som har skapat allt, inklusive den här bollen som vi bor på, men just nu lever vi under en andlig ockupation, en rebellmakt som verkligen inte vill oss något väl.
Det är svårt att börja tala om Satan, då de flesta intelligenta, sekulära människor idag inte vill höra talas om hans möjliga existens. Att ”tro på djävulen” är naivt, barnsligt, gammaldags och inget för oss moderna människor. Satan i sin röda pyjamas och med sin eldgaffel tillhör samma kategori som rödluvans varg, som går på baktassarna och språkar på människors vis. Dock menar min bibel att han är högst verklig, även om han nu säkerligen inte har på sig någon pyjamas, och eldgaffeln tror jag inte heller är särskilt biblisk.
He works in the realm of the heart and ideas, in their individual as well as social forms, to control the major structures and processes of human life upon the earth.
Keywords:
Heart. Control. Major structures.
Där det finns stora konstruktioner, företag, institutioner etc, där kan vi räkna med att i någon form hitta honom.
In our world people maintain their sense of respectability by rejecting everything except what they can see in the natural world. To accept that there is more than that threatens their self-identity as proper, intelligent citizens of the modern world.
Nyckeltanke: en respektabel, modern, intelligent människa tror inte på några fallna änglar eller djävlar. Problemet med den här inställningen är så klart att det lämnar ett fritt spelutrymme åt oppositionsmakterna i det andliga; ingen Ukrainare vid sina fulla fem skulle få för sig att säga ”jag tror inte på Ryssen. Ryssen finns nog inte. Det var bara en naturkatastrof som förstörde sjukhuset igårnatt…” Ergo: det är helt i sin ordning att tro på den fullt ut synliga ondskan, men den som agerar i det fördolda, i människornas hjärtan, den ska vi helst inte tro på alls, eller om vi gör det, får det heta att det finns dumma människor och så finns det goda människor. Jag för min del tror på ”människor”, utan några epitet framför dem. Alla kan vi, under rätt omständigheter, bli både onda och goda. Frågan är bara vilka röster vi väljer att lyssna på.
I dagens New Age – rörelse finns en stark övertygelse om att vi minsann är Gudar. Visserligen lever vi i total minnesförlust kring vilka vi är, men dock är vi alla gudar, enligt New Age – filosofin.
Denna övertygelse faller inom kategorin ”bedrägeri” och det är fortfarande den äldsta bibliska lögnen som går i hypermode här: Till Eva viskades det ”ni kan BLI som gudar”, till New Age – människan heter det kort och gott: ”glöm bli. Ni Är.”
inom kategorin ”frestelser” finns tre olika versioner att välja emellan:
Köttets begär
Ögonens begär
Högmod (som Willard kallar för ”pride of life”)
Frukten ser ut att vara bra för mat (köttets begär)
De är vackra att se på (ögonens begär)
De ger kunskap (att få vara någon i andras ögon – Högmod)
Frestelsen kommer alltid i dessa tre former: ”Visst vill du ha det här?” / ”Tänk att få bli sedd som detta/ med detta” / ”Tänk dig att få vara det här/leva så här”
”Because you’re worth it”, spinner han. Don’t worry. Be happy. YOLO. Carpe Diem.
“Satan comes along to provide you with an armload of reasonable explanations of why you are justified in Having It” (or doing it, or eating it, or being/becoming it)
Problemet är inte att vi inte får njuta av livet, men när njutningen blir livet, där börjar skapandet av avgudar och där får vi problem. Willard skriver:
”nearly all our fears are grounded in our desires”
Och det är ju sant: ”tänk om jag förlorar det här/ den här personen / det här jobbet / huset / livsstilen”
Om vi vill leva ett liv utan avsaknad måste vi ta tag i de här rädslorna eller också lever vi ut våra liv som Satans trälar.
Det är inte för inte som Satan omnämns som The Prince of the air”:
“Our thoughts are where Satan plies his trade. He governs through images, through ideas, feelings and fears.”
Antidoten mot detta är, enligt Willard, att fylla våra tankar med en annan slags mat: Guds Ord, och detta regelbundet.
”The only thing that can keep us straight is being full of God and full of his Word. If you do not do this, you do not have an option of having a neutral mind. Your thoughts cannot be empty. Nature abhors a vacuum. If you are not entertaining God’s truth you will be entertaining Satan’s lies.”
I Satans värld finns enbart en regel:
”Vill du ha det? Du är värd det – gå och skaffa dig det, köp det, ät det, drick det, det har du förtjänat!”
Nu är det så här att kyrkorna absolut inte är immuna mot den här tre-delade attacken som Satan ständigt bedriver.
Willard igen:
”the number one concern of all theological schools is looking good and being respectable.”
“The pursuit of knowledge in universities has now come to the place that if you talk seriously about truth and righteousness with faculty members of leading universities you will be laughed at. If they do not laugh, they will smile condescendingly at your quint moral naiveté.”
So we occupy a world in the snare of the Devil. It is the world of ideas, images, feelings, and beliefs that allow people to be manipulated through their desires, through their feelings about what is wise and what looks good.
Det samma kan sägas om de flesta av dagens kyrkor. Det viktigaste är att följa strömmen, vara accepterad av världen, säga något som passar alla, vara något där alla kan känna sig hemma. Och helst på ett intellektuellt, kultiverat sätt, som gör att ingen behöver skruva sig i bänken, när bibelns första sidor citeras. Här skulle jag igen vilja citera ett av mina favoritställen i bibeln, nämligen 1 Kor 1:21:
"Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. "
Eller, som min finska översättning lakoniskt konstaterar: ”Nog har Gud uppenbarat sin vishet, men eftersom världen i sin egen vishet inte lärde känna Gud, såg Gud det bäst att predika galenskap och rädda dem som tror.”
Det är ganska så långt bort från vad de flesta kyrkor idag väljer att göra. Man lockar med kortare Gudstjänster komplett med en 10-minuters predikan som ”tar avstamp i Alfons Åberg”, förser folket med varm korv och jordgubbstårta på nationaldagen, hoppborgar för barnen och dansande lejon som begår friskis- och svettis-pass i kyrkans mittgång. Undra på att ingen är värst intresserad av att gå dit, längre. Friskis och svettis kan man begå på närmaste gym, hoppborgar finns lite överallt för barnen och Ville Viking-katten eller Lisebergskaninen kan man krama om både på Finlandsfärjan och på Liseberg. Kyrkans arbetsuppgift var att erbjuda människan en möjlighet till ett fokusskifte. Detta uppnår man inte genom att servera folket Mera Av Det Samma.
”When faith, death to self and love are alive in you, you will find that hope and love pervade your entire life as a natural result.”
Död till jaget?
“Den som försöker rädda sitt liv kommer att förlora det, och den som förlorar sitt liv för min, och evangeliets skull, skall vinna det.”
You are primarily a mind with a will in a body and that will is the centre of your being.
We need to love in attitude as well as in action.
Den attityden och den kärleken hittar vi i vardagens vardagliga beslut, enligt Willard. (Se del ett, av den här bokrecensionen.)
When you have nowhere else to turn except to God, and you turn to him, your faith of desperation will meet the fullness of God, and you will taste the life without lack as you discover the depths of the faith of sufficiency.
Jag antar att det är något med lidandet som skärper vårt fokus bort från vardagens begär och längtan, och som öppnar upp för en möjlighet att höra något annat. Jag har själv upplevt det några gånger. Sedan finns det lidande som jag inte ser någon poäng med alls, som enbart känns meningslös och som vi dövar med smärtstillande: tandvärk. Ryggskott. Jag säger inte att all värk och lidande är Guds megafon. Vi lever i en trasig värld där den här världens prins är en ”brat” av värsta mått som verkar enbart njuta av att slå sönder och förstöra. Bibelns löfte är dock solklart: han kommer att få kvittot för sitt förstörande, och han kommer att få betala hela räkningen. Gud kommer att återställa och restaurera. Ondskan, även om den verkar ha övertaget just nu, kommer inte att ha sista ordet. Jesus strategi för att besegra ondskan var att gå rakt in i den, låta den svälja honom hel, att låta den göra sitt värsta, blåsa sig tom på sitt raseri mot honom. Jesus mötte döden, gick in i den, och drog med sig alla våra dödar, vår smärta och lidande, men det grandiosa löftet är att i hans återuppståndelse lovas även vi en återfödelse. Om vi iklär oss Kristus, har vi rättigheten att dö i våra lidanden med Honom på korset, och sedan återuppstå.
Det verkar för mig som att det inte finns någon återuppståndelse innan man har passerat det mörkret.
I allt sitt förstörande tror jag inte att oppositionen egentligen kan stå ut med dödens tomhet. I ett tomt ingenting finns inget att kvadda och slå sönder. Våra vardagsdjävlar förpassar gärna andra dit, men själva vågar de sig inte dit och det är där som vår Guds storhet skiner igenom: det finns ingenstans dit han vägrar att gå, för att kunna möta oss där vi är. Willards bok talar om vardagens enkelhet, hur den kristna vandringen inte handlar om stora, grandiosa gester, utan av den vanliga vardagen, och hur den stora kampen emot ondskan inte begås i mäktiga, episka ”Sagan om ringen” – strider, utan återigen i det vardagliga; vad tillåter jag bli min gud? Vem låter jag äga mitt hjärta; Jesus och hans exempel på vardagskärlek, eller Satan och hans anhang som kuttrar sitt ”men det är du faktiskt värd” – budskap i mina ibland alltför villiga öron?
”Att inte sakna” verkar handla om att lägga självet och jaget åt sidan för att klara av att se andras behov också. Det är när änkan lyssnar på profeten och ger det absolut sista hon har av olja och mjöl för att baka en brödkaka till honom, inte till sig själv, som miraklet sker, och hennes förråd aldrig mer sinar, hur mycket hon än ger till andra.
Detta är dock aldrig grönt ljus för något utnyttjande av andra. Den som äger kärlek klarar av att själv också ge, och då kan aldrig den andras givande och ditt emottagande bli något bekymmer. Båda ger och båda får, inte i något utmätande av 50-50 millimeter-rättvisa, utan i en ömsesidig glädje, där båda parterna ger därför att den andras glädje i att få matar dem mer än något annat.
Ondskans huvudsakliga problem är att den inte klarar av att ge. Den vill äga, ha, ta, roffa åt sig och sedan slå sönder. Kärlekens svar är att fortsätta med vardagen, och de små handlingarna som lyser och flämtar i mörkret, i full vetskap om att restaurationen och återbyggandet är ett lovat faktum.
Detta har Willard förstått, och det är ur den vetskapen som han skriver sin väldigt läsvärda bok.