Jag insåg till min förvåning att jag faktiskt skrivit på min fredagsblogg rätt så troget (förutom enstaka semester-fredagar som försvunnit) i sju år nu. Mina första inlägg skrev jag på min gamla blogg "ifiskarensfotspår" i februari 2015. Idag skriver vi augusti 2022. 7,5 år.
7,5 år av vandrande efter först de ursprungliga lärjungarna, och i deras fotspår efter min Jeshua, judisk rabbi, Messias för världen, och Konungarnas Konung. Att tillhöra hans Talmidim är den största utmaningen, och min största och varmaste lycka.
Att skriva en bloggtext tar i runda slängar två timmar. Jag kollar upp bibelverser, eventuella länkar, referenser, och letar efter passande bilder. Ibland kan det ta tre timmar i anspråk.
Jag är ju en skrivande människa; jag har skrivit två böcker. Översatt en tredje. Bloggen skulle väl i sig täcka en fjärde bok. Men nu längtar jag efter en större frihet för mina fredagar än vad bloggandet ger mig. Jag vill kunna avgöra mer fritt vad jag lägger mina några lediga timmar på; vill jag skriva ikon eller vill jag skriva poesi? Vill jag kanske ta mig an ett nytt lite större projekt i skrivandes tecken? Vill jag värma upp bastun och bara vara en stund? Spela piano ett par ensamma timmar? Vill jag kanske sova en skvätt? Eller bara vara tillsammans med Gud genom att fördjupa mig i bibelstudium i sällskap med en kopp te? Vill jag packa simväskan och åka iväg och simma? Eller vill jag klappa katt och se på en film? Läsa bok?
Eller... strosa tyst omkring i min trädgård?
Gör det stora och fantastiska ingenting?
Jag tackar er alla som har velat följa mig och mina teologiska funderingar både här och vid fiskarnäten. Mitt köksbord har alltid plats och tid för en gemensam kopp te och teologi, för den som önskar och vill det. Säkerligen kommer jag under hösten skriva någon gång då och då, men inte lika regelbundet som jag har gjort under dessa sju år.
Nu tar jag min tekopp och tackar och bockar för mig, rörd och förundrad över att du har velat hänga här genom alla dessa fredagar.