![Bild](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/candle.jpg?1606470567)
Det är då det hjälper att fly ut, till den faktiska verkligheten, att blicka upp mot en monstruöst iskall natthimmel, som sträcker sig fram som en enorm svart päls, frostig och gnistrande; där uppe spetsar skorpionens stjärnformation ihop sin svans till en strålande attack, där går jätten Orion, med sina tre diamanter fast fästa vid sitt bälte, och där rusar Karlavagnen fram, dragen av tre vilt galopperande stjärnor. Detta är att blicka rakt in i Guds egen kalender, att blicka rakt in i någonting urgammalt, majestätiskt, något som fortfarande brinner med färsk, ren eld. Detta, att få skrida rakt in i någon annans öppna kalender är att boka tid, plats och rymd, inte bara i Gudens blickfält, utan, äntligen, i det egna hjärtat. Guds kalender andas tid, den doftar tid, som sträcker sig fram som en tyst gran i nattmörkret. Upp, upp, mot det höga, spetsiga, strålande. Och ner till oss faller hans nåd som strålande, gnistrande stjärnljus; den är tyst och den är hemlig, och den går enbart att förvaras i det som Petrus kallar för "det hemliga hjärtats dolda människa".
![Bild](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/d-d.jpg?1606470622)
Det skaver i själen. Det är som om någon har smetat med generösa penseldrag från en burk som heter "avsmak" och sedan spritsat med "sorg och trötthet". När det på riktigt personliga tilltalet vrängs ur plats, och vartenda en telefonsäljare anser sig ha rättigheten att tilltala mig med mitt första namn, när all reklam skall säljas till mig med någon slags snabbt och skakigt ihop-snickrad kompis-anda, då finns det en riktig fara i, att nästa gång som någon som faktiskt betyder något i min värld tilltalar mig med mitt första namn, bemöts den personen också med ett trött likgiltighetens ögonkast. Det är att våldsamt försöka skaka fram den inre, dolda människan, som Petrus menar inte är till för precis alla, det är att med total arrogans backa in en reklamtruck med stora blinkande lampor in i mitt allra heligaste, parkera den där och sedan släpa fram en ledsen apa med en idiot-glad speldosa. "Jaa moho leeva!" Nej-nej-dumsnut! "Nuuräärejuulegenn", ska det vara! Klink-klonk! Dipada-ditt-dratt! Nytt meddelande! Bara för dig!
![Bild](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/armor-of-god.jpg?1606470669)
Eller kanske - mu?
Våga vägra idissla. Tror faktiskt att Paulus skrev det någon gång, nu ska vi se... jo, här har vi det: "Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar" (Rom 12:2)
Anpassa er inte efter denna världen. Den här fredagen är inte ett dugg svart. Ute skiner solen. Himlen är så ljust blå att det på sina ställen går att förväxla med vitt. Frosten andas marken vit. Ett ögonblick står jag där, desorienterad av den ljuvliga tystnaden, och av ljuset, ljuset, ljuset, som är äkta, vänligt, och på riktigt. Hans höga ljus. Desorienterad av det som faktiskt är på riktigt.
Ett tyst välkomnande. Från ett stort hjärta. Och priset var inte nertrampat, billigt, eller något extra-erbjudande. Det var oerhört högt, och betalades i mörker och tystnad. Det är också så vi vet vad som faktiskt är värt något, på riktigt. Inga tag tre-betala-för två - frälsningserbjudanden. Ingen som helst reklam. Pilgrimen måste själv leta, söka, knacka. Och det är just precis där som själen äntligen läker ihop. När den, äntligen, igen, får anstränga sig.
Han flyr bort från oss, upp till bergen, alltid och ständigt ut, och bort från städernas själ-mord. Till tystnaden, tidigt på morgonen. Tills inget låter mer. Tills inget plingar mer. Inget blinkar mer. Inga dåliga barnkörer hetsas till att bräka "Blinkaaaa lillaaaa käääärnaaa dääää!" Sluta! Snälla, sluta. Och för Guds skull, låt bli barnen. Det är inte gulligt, och stjärnorna blinkar inte. De strålar, tyst, värdigt. Det är precis så våra hjärtan skall också göra, viskar Han. Stråla, i tyst väntan, tills Kristus, Morgonstjärnan, gryr i våra hjärtan.