![Bild](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/burningbook.jpg?1622192332)
Det brummas bland mina kristna led. Både här i Sverige och utomlands. Jag deltog som åskådare till en intressant dialog häromdagen som utspelade sig mellan J.P. Moreland och den svenska föreningen Apologia. Temat var "den västerländska kristendomens kris". Det var intressant att lyssna till Morelands syn på saken i och med att han är både filosof och teolog. Ett av de största problemen, som han såg det, med kristendomen här i väst är, att vi har separerat den från våra vardagsliv, till att vara något av en hobbysyssla; det postmoderna samhället har bestämt åt människorna att allt vetande värt namnet bär den fysiska vetenskapens namn - kan du inte ställa saken under en mikroskop och undersöka fenomenet med dina fem sinnen då finns det inget där värt att veta eller upptäcka. Ungefär. Detta pågår i vår västerländska vetande-bubbla samtidigt som vi börjar så smått förstå att intuition "magkänsla" och "hjärtats intellekt" är helt riktiga fenomen, som, faktiskt, kan börjas förstå bland annat med hjälp av en mikroskop: vad händer i magen och i hjärtat, när vi går på deras vetande? Forskare på det här området börjar prata om kroppens tre hjärnor: huvudhjärnan, maghjärnan och hjärthjärnan. Tre olika slags intelligenser, som kommunicerar med oss, om vi är villiga att lyssna.
![Bild](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/cat-chess.jpg?1622192384)
Det "religiösa vetandet" har visserligen släppts in till vuxenmiddagen, men den är fortfarande förpassad till barnbordet. Det sekulära, postmoderna samhället tolererar den kristna som en semi-intellektuell varelse, på väg mot sin upplysning om hon bara skulle vilja släppa taget om sina brinnande buskar och talande ormar. Det finns en del av min kristna broderskap som slåss för sin rättighet att existera genom att leta efter dialog med den tunga vetenskapen på dess egna villkor: språket blir sofistikerat, evidensbaserat, den vimlar av referenser till arkeologiska fynd, historiska dokument, språkhistoriskt vetande och filosofiska argument för Guds existens. Kort sagt; den för mina tankar till den mobbade eleven, som vill så gärna hänga med "the in-crowd" att hen gör vad som helst för att smälta in och höra till. Bli tagen på allvar. Det här gänget ser med en viss rodnad på kinderna på kristna som läser bibeln bokstavligen passage för passage, som envisas med att hävda att jorden är 6000 år gammal och Noas översvämning var global. Som envisas med att inte släppa taget om mystiken, mysteriet och miraklen. Såsom jag ser det hänger dock den västerländska kristenhetens kris bland annat i, att de har låtit det mobbade barnet städa bort för mycket av just mystiken, mysteriet och miraklen. Varpå dessa hör upp att hända, i den västerländska världsordningen. Gudstjänsten blir lite trist, lite grå, lite mossig och urvattnad. Den saknar sina rötter, som just ligger i att bejaka tillvarons mystik, mysteriet med Gud som blir människa och också det mirakulösa i Guds agerande. "Vi måste släppa mysteriet, poesin, och det vackra i musiken tillbaka in i våra Gudstjänster". Det var kanske inte exakt så J.P. Moreland uttryckte det, men det var vad jag hörde, när västerländsk Gudstjänst kom på tal.
Kristendomen är inte bekväm. Den är helt skandalös i sin vildhet och sin frihet. Den är hemsk, för att den vågar säga sanningen. Den är barnslig och den är glad, och den lockar fram själva livsglädjen i oss, i barnet, som får tro, att det fortfarande finns mystik och mysterier kvar för oss att upptäcka, och att vi aldrig någonsin kommer att bli färdiga med att veta.
”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt." (Matt 11:25-26)
Kristendomen är inte bekväm. Den är helt skandalös i sin vildhet och sin frihet. Den är hemsk, för att den vågar säga sanningen. Den är barnslig och den är glad, och den lockar fram själva livsglädjen i oss, i barnet, som får tro, att det fortfarande finns mystik och mysterier kvar för oss att upptäcka, och att vi aldrig någonsin kommer att bli färdiga med att veta.
”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt." (Matt 11:25-26)
![Bild](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/disappointment.jpg?1622192441)
Det mobbade barnets problem handlar alltid om mod. Mod att vara sig själv, den person som hen är mest lyckligast i att vara, oavsett om "the in-crowd" godkänner eller inte. Och det är där vi kommer in på den andra krisen, inom kristendomen.
Just nu finns det massvis, massvis med kristna runt hela världen, som plågas stort av att deras teologiska världsbild, som de har konstruerat upp med stor noggrannhet, håller på att rasa mitt för deras ögon. Jag skall med stor kärlek kalla dem för fikon-folket. Fikonfolket tar avstamp i Jesu ord i Matteus 24: "Lär av en jämförelse med fikonträdet. När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära. På samma sätt vet ni när ni ser allt detta hända att han är nära, utanför dörren. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer" (Matt 24:32-34)
Ordet släkte översätts till "generation" i engelskan, som för all del, motsvarar grundgrekiskan bättre. Jesus talar alltså här om den sista tiden och dess tecken. Fikonfolket har bestämt, att när Israel blev en nation, 1948, började den generationella klockan ticka. Nu är vi inne i den sista tiden, och nu gäller det bara att reda ut hur lång en biblisk generation är: Jesus säger ju att den generationen, som får se dessa sista tidens tecken, som han tidigare har talat om i Matteus 24, inte skall förgås, förrän allt som han förutspått har hänt.
För att reda ut generationsfrågan går fikonfolket till psalm 90, där en mänsklig generation beskrivs så här:
Sjuttio år varar vårt liv,
åttio, om krafterna står bi.
Om vi då räknar 80 år från 1948, landar vi på 2028. In i dessa 80 år måste också inrymmas en sju-års prövningsperiod, som, om man läser uppenbarelseboken bokstavstroget, skall drabba planeten. I slutet av dessa sju år kommer Jesus tillbaka. Innan dessa sju svåra år börjar, skall dock Jesus, brudgummen, hämta hem sin brud - kyrkan, som inte skall vara med om dessa sju svåra år.
Ni som kan matte ser problemet. Om dessa sju svåra år skall få plats innanför de åttio år, som en generation enligt psalm 90 är, så måste den prövoperioden börja allra senast nu till hösten. Vilket i sin tur innebär att kyrkans upphämtning borde ske nu. Den här våren eller sommaren. Och i takt med att vår-veckorna lunkar på, den ena efter den andra, och alla lovande datum som fikonfolket har spanat efter försvinner, den ena efter den andra, börjar en viss nervositet infinna sig: har vi verkligen fel? Är det verkligen möjligt att hela vår konstruktion, som vi så nogsamt har byggt nästan hela vår teologiska världsbild på, skulle vara felaktig? Personligen tror jag att "fikonfolket" läser texten med maghjärnan och hjärthjärnan. Jag tror inte det är fel. Inte alls. Den intuitiva läsningen ger ofta något djupt personligt till läsningen, som inte finns där om man bara läser med huvudhjärnan. Men det kanske ändå är så att den allra rikaste läsningen kommer ur kombinerandet av hjärta, mage och hjärna? Vi kanske gör alla fel, när vi väljer att enbart läsa med en av våra tre hjärnor?
Man får dock ha medlidande och medkänsla för detta som fenomen; att läsa med en eller flera av kroppens hjärnor avstängda. Det är säkert ett problem som uppstår både i det lägret som läser med sina intuitiva glasögon, och de som läser med enbart huvudhjärnan på. Det brukar leda till en selektiv läsning, där texten tolkas efter de egna önskemålen. Jag kan absolut tänka mig det mörker i vilka de ursprungliga lärjungarna måste ha befunnit sig i, när Jesus hänger på korset och alla deras nationalistiska drömmar gick i kras; Messias var visst inte den stora krigar-konungen, som skulle kasta bort romarnas ok från judarnas axlar, för att sedan påbörja sitt världsvälde.
Just nu finns det massvis, massvis med kristna runt hela världen, som plågas stort av att deras teologiska världsbild, som de har konstruerat upp med stor noggrannhet, håller på att rasa mitt för deras ögon. Jag skall med stor kärlek kalla dem för fikon-folket. Fikonfolket tar avstamp i Jesu ord i Matteus 24: "Lär av en jämförelse med fikonträdet. När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära. På samma sätt vet ni när ni ser allt detta hända att han är nära, utanför dörren. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer" (Matt 24:32-34)
Ordet släkte översätts till "generation" i engelskan, som för all del, motsvarar grundgrekiskan bättre. Jesus talar alltså här om den sista tiden och dess tecken. Fikonfolket har bestämt, att när Israel blev en nation, 1948, började den generationella klockan ticka. Nu är vi inne i den sista tiden, och nu gäller det bara att reda ut hur lång en biblisk generation är: Jesus säger ju att den generationen, som får se dessa sista tidens tecken, som han tidigare har talat om i Matteus 24, inte skall förgås, förrän allt som han förutspått har hänt.
För att reda ut generationsfrågan går fikonfolket till psalm 90, där en mänsklig generation beskrivs så här:
Sjuttio år varar vårt liv,
åttio, om krafterna står bi.
Om vi då räknar 80 år från 1948, landar vi på 2028. In i dessa 80 år måste också inrymmas en sju-års prövningsperiod, som, om man läser uppenbarelseboken bokstavstroget, skall drabba planeten. I slutet av dessa sju år kommer Jesus tillbaka. Innan dessa sju svåra år börjar, skall dock Jesus, brudgummen, hämta hem sin brud - kyrkan, som inte skall vara med om dessa sju svåra år.
Ni som kan matte ser problemet. Om dessa sju svåra år skall få plats innanför de åttio år, som en generation enligt psalm 90 är, så måste den prövoperioden börja allra senast nu till hösten. Vilket i sin tur innebär att kyrkans upphämtning borde ske nu. Den här våren eller sommaren. Och i takt med att vår-veckorna lunkar på, den ena efter den andra, och alla lovande datum som fikonfolket har spanat efter försvinner, den ena efter den andra, börjar en viss nervositet infinna sig: har vi verkligen fel? Är det verkligen möjligt att hela vår konstruktion, som vi så nogsamt har byggt nästan hela vår teologiska världsbild på, skulle vara felaktig? Personligen tror jag att "fikonfolket" läser texten med maghjärnan och hjärthjärnan. Jag tror inte det är fel. Inte alls. Den intuitiva läsningen ger ofta något djupt personligt till läsningen, som inte finns där om man bara läser med huvudhjärnan. Men det kanske ändå är så att den allra rikaste läsningen kommer ur kombinerandet av hjärta, mage och hjärna? Vi kanske gör alla fel, när vi väljer att enbart läsa med en av våra tre hjärnor?
Man får dock ha medlidande och medkänsla för detta som fenomen; att läsa med en eller flera av kroppens hjärnor avstängda. Det är säkert ett problem som uppstår både i det lägret som läser med sina intuitiva glasögon, och de som läser med enbart huvudhjärnan på. Det brukar leda till en selektiv läsning, där texten tolkas efter de egna önskemålen. Jag kan absolut tänka mig det mörker i vilka de ursprungliga lärjungarna måste ha befunnit sig i, när Jesus hänger på korset och alla deras nationalistiska drömmar gick i kras; Messias var visst inte den stora krigar-konungen, som skulle kasta bort romarnas ok från judarnas axlar, för att sedan påbörja sitt världsvälde.
![Bild](/uploads/2/6/1/2/26129942/published/open-bok.jpg?1622192509)
Och det är här som vi kommer in på pudelns kärna och problemet med hela vårt sätt att tänka kyrka, tror jag. Vi klär fortfarande Jesus i diverse olika roller, som han nödvändigtvis inte alls ser som sina. Precis som judarna av Jesu tid, har vi vår teologi klar; nu gäller det bara att se till att Guden är samarbetsvillig, och spelar sin roll i dramat. Den intellektuella eliten bland de kristna har kastat bort allt det som är jobbigt, pinsamt och barnsligt inom tron, för att få vara med i det västerländska fin-rummet. Jesus bjuds också in, bara han anpassar sig efter den bilden, som i dessa rum skapats av Honom. Nästan som en mot-rörelse bildas sedan ett fikonfolk, som också de har sin egen teologiska konstruktion, och även de kräver att Jesus skall ta på sig rollen, som han blivit tillskriven i deras manus.
Personligen är jag säker på enbart en sak: jag är helt övertygad om att det finns en tredje väg, som ingen av oss har sett. Precis som förra gången. Jesus låter sig inte tämjas av våra teologiska konstruktioner och av vårt fina vetande: den här gången vet vi minsann exakt hur det kommer att se ut när Jesus kommer! Vi har läst i våra biblar, och vi förstår precis. Precis som förra gången, då judarna väntade på sin krigande Messias-konung, tippar jag på att han kommer att genomföra skriften på sitt sätt, och precis som förra gången kommer det visa sig att ingen enda konstruktion höll, att vi hade alla glatt fel, därför att våra mänskliga hjärnor inte kan klura ut Gudomlig logik. Han gör inte som vi förväntar oss. Inte en enda gång. Tror vi verkligen, att en Gud som hittade och läste en lidande tjänare i skriften, när alla väntade på en triumferande all-star He-man i samma skrift, kommer den här gången att göra saker och ting på vårt vis?
Det kommer antagligen bli så, att professorerna har helt rätt. Och fikonfolket med. Det kommer antagligen också bli så, att professorerna har helt fel. Och fikonfolket också.
Personligen är jag säker på enbart en sak: jag är helt övertygad om att det finns en tredje väg, som ingen av oss har sett. Precis som förra gången. Jesus låter sig inte tämjas av våra teologiska konstruktioner och av vårt fina vetande: den här gången vet vi minsann exakt hur det kommer att se ut när Jesus kommer! Vi har läst i våra biblar, och vi förstår precis. Precis som förra gången, då judarna väntade på sin krigande Messias-konung, tippar jag på att han kommer att genomföra skriften på sitt sätt, och precis som förra gången kommer det visa sig att ingen enda konstruktion höll, att vi hade alla glatt fel, därför att våra mänskliga hjärnor inte kan klura ut Gudomlig logik. Han gör inte som vi förväntar oss. Inte en enda gång. Tror vi verkligen, att en Gud som hittade och läste en lidande tjänare i skriften, när alla väntade på en triumferande all-star He-man i samma skrift, kommer den här gången att göra saker och ting på vårt vis?
Det kommer antagligen bli så, att professorerna har helt rätt. Och fikonfolket med. Det kommer antagligen också bli så, att professorerna har helt fel. Och fikonfolket också.
Jag skulle önska så, att kyrkan kunde skaka av sig mobbarnas hån och självutnämnda rätt att bestämma över vilket rum som inledningsvis är finrummet och om det alls är intressant att vara där. Om kyrkan önskar bli trovärdig igen måste den våga lita på Guds intellekt, istället för att så förtvivlat försöka hitta människans, i skrifterna. Det är absolut inget fel på intellektuella argument för tron. Det var dessa som en gång övertygade mig. Dessa måste få finnas. Men som jag ser det måste de båda lägren mötas; det intellektuella med det barnsliga, det torra akademiska med glädjen i att hitta Guds tilltal i registreringsskyltar och solglansen i vattenpölar.
Att låta både 1 Kor 1:21 och Kol 4:6 vara vänster- och högerhanden, i samma kropp.
Att låta både 1 Kor 1:21 och Kol 4:6 vara vänster- och högerhanden, i samma kropp.